Mellan glömska & Gryning

                                     

                                                   Misstro din förtvivlan
                                                            bottnar gör du alltid.

                                                            I ett evigt nu
                                                            finn det ingen botten.

                                                            Om du vidgar gränserna 
                                                            för din förtvivlan
                                                            stiger kanske bilden
                                                            av ett mörkrum fram
                                                            & i bästa fall
                                                            växer då
                                                            en bro av sällsamt slag
                                                            som ett valv ur svärtan. 

                                                                                        Hans Ekdahl.

                                            Minnesord

Natten till den 25 januari 2017 lämnade du det liv vi vet något om. Det var en allvarlig blodförgiftning i kombination med nersatt njurfunktion som gjorde att din kropp gav upp.

Det gick fort och förloppet blev chockartat för oss i din närhet. Jag förstod aldrig att det var så allvarligt som det visade sig vara.

Men kanske var det ändå det bästa som kunde ske, då din prostatacancer hade kommit tillbaka och spritt sig till bäckenet. Dessutom var det så, något som du inte visste om, men ändå kanske anade att du hade fått cancer på ena lungan.

Det är förunderligt att ett år redan har gått. Ett år där det mesta konstigt nog har varit sig likt, förutom då att telefonen har varit så ovanligt tyst. Inga fler telefonsamtal, som ofta kunde ske på alla dygnets timmar, samtal som det kom att bli många av under alla de år vi umgicks sedan du en dag efter många års frånvaro dök upp i mitt liv igen. Vi hade en ganska oortodox relation. Det var ju aldrig riktigt tal om far och son i traditionell mening. Det blev istället en särskild sorts vänskap som om man kan likna vid Don Quijote och Sancho Panza där rollerna växlade under åren. Men då det blir allt för invecklat och långt om ens möjligt att här redogöra för det, tänker jag här istället dela med mig av Hans egna dikter bilder och annat.  

   

     

                                   En liten bit av en bit

                                  av verkligheten.

                                  

                                  Här går många runt

                                  och bara mumlar

      

                                  tysta står en del

                                  och stirrar

                                  mera sällan 

                                  hör man skrik

                                  då och då

                                  serveras mat

                                  sover gör man i 

                                  en sal med många sängar

                                  när man vaknar 

                                  får man mat igen.

                                                                                                       Hans Ekdahl. 

Hans hade en lång lärarbana, främst då i staden Norrköping där han hade något av en herostratisk ryktbarhet (enligt honom själv). Under många år undervisade han på De Geerskolan där han var en mycket uppskattad pedagog. En som vittnar om det är en av hans gamla elever Bo Holmberg, som skrev detta finna minnesord i mars förra året.  

"Ett oslagbart föredöme Lektorn i svenska och filosofi – Hans Ekdahl i Lillsjödal, avled den 25 januari, 82 år gammal. Närstående är sambon Barbro Segerström, barnen Jesper, Ann, Lukas och Hanna från två tidigare äktenskap. Samt släkt, vänner och elever.

Hans Ekdahl föddes i Ystad år 1934 och flyttade med familjen till Helsingborg i början av 1940-talet. Där gick han på Högre allmänna läroverket för gossar och tog studenten år 1955. Under läroverksåren och även senare tjänstgjorde han som sjömatros och besökte hamnstäder i Sydamerika och Västafrika. Året efter studentexamen gjorde han militärtjänst i Kristianstad. Hans studerade sedan vid Lunds universitet och tog flera betyg i litteraturhistoria, nordiska språk, religionshistoria och filosofi. Han blev fil.mag.1959 och fil.lic.1973.

Under studietiden i Lund, år 1961,försvann Hans yngre bror Gunnar till sjöss under oklara omständigheter. Denna händelse upplevde Hans som mycket traumatisk.Parallellt med studierna undervisade Hans i Lund, Malmö och Hässleholm. Efteren tids om adjunkt i Hagfors,fick Hans år 1975 en lektorstjänst i svenska och filosofi på De Geerskolan i Norrköping. Denna innehade han till pensioneringen år 1999,då han flyttade tillbaka till Skåne,först Malmö och sedan Sösdala.

Hans Ekdahl var min lärare i svenska och filosofi när jag 1975–1976 gick tredje ring på humanistisk linje, halvklassisk variant, på De Geerskolan i Norrköping. Hans gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag kan än i dag se honom för min inre syn där han kommer in i klassrummet i sin svarta läderjacka, sätter sig på katedern med en trave böcker som han går igenom en efter en och förklarar vad de handlar om och varför man bör läsa dem. Hans väckte en osläcklig törst efter kunskap och bildning. Och så var han också själv genuint intresserad och engagerad i allt han undervisade om. Under alla diskussioner om pedagogik som jag har deltagit i under mina år vid Lunds universitet har jag tänkt på Hans som ett oslagbart föredöme.

I slutet av 1990-talet, när Hans fortfarande var verksam som lärare i Norrköping, hände det att han besökte Lund. Genom sonen Jesper fick Hans och jag kontakt på nytt. När någon med hög och uppfordrande röst ropade ”professorn!” efter mig, visste jag ögonblickligen att det var Hans. Vid ett av sina besök i Skåne år1995 träffade Hans Sydsvenskans legendariske kåsör och tecknare B-E Richter på en krog i Lund. Detta resulterade i ett dråpligt och humoristiskt kåseri underrubriken”Pluskvamperfektum”, med en porträtt

lik blyertsteckning införd i Sydsvenskan den 10 februari 1995. Våren 2014 fick jag återigen kontakt med Hans. Vi gjorde en oförglömlig resa till Emil Nolde-utställningen på Louisiana. Hans menade att jag skulle tycka om Emil Noldes färgsprakande målningar, vilket han hade helt rätt i.På sommaren samma år fick jag nöjet att fira Hans 80-årsdag i Lillsjödal med generös servering av varm punsch.Själv var då Hans helnykterist sedan nio år tillbaka. Hans var på alla sätt äkta och det han tog sig för att göra gjorde han med besked. Hans lämnade ingen oberörd.

Två veckor före sin död ringde Hans upp mig från sjukbädden på Hässleholms lasarett. Han behövde lite uppmuntran, som han uttryckte det. I själva verket var det han som uppmuntrade mig. Hans var känd för sitt goda minne och nu ville han diskutera de åsikter jag som gymnasist, för mer än 40 år sedan, uttalat om Carl Jonas Love Almqvist .Ärligt talat hade jag själv sedan länge glömt bort dessa åsikter.Hans var rak och uppriktig även på sin dödsbädd. För att hålla mig på jorden påminde han mig om att jag minsann inte var den enda av hans elever som blivit professor. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Bo Holmberg, professor i semitiska språk vid Lunds universitet"

                                         Denna kväll är röken

                                        rosafärgad 

                                        över holmens bruk

                                        här vid det strömmande vattnet

                                        fabrikens fönster

                                        speglar sig i dammen

                                        det är sent

                                        ur rökens slöjor

                                        stiger klocktornet

                                        långsamt

                                        mot himlen. 

                                                                                                             Hans Ekdahl.  

Hans och jag kom att göra många tokiga och roliga resor. Bl.a gjorde vi i en tågluffning genom östra Europa till Berlin, Prag, Bratislava, Budapest och balatonsjön.

Här syns Hans vid Frans Kafkas familjegravsten. 

Hans Ekdahl vid Kafkas gravsten. Foto Jesper Ekdahl

Under årens lopp kom jag att hälsa på Hans många gånger i Norrköping. Ofta i samband med kulturnatten i staden. Minns speciellt en heltokig kulturnatt 1986, då Hans hade fått låna strykjärnet (det som några år senare blev arbetets museum). 

Det kom att bli många framträden för Hans under Norrköpings kulturnätter. Här en artikel från 1989.

       

                                                       Det gäller att trampa rätt 

                                                       i balansgång

                                                       mellan tilltro

                                                       och förmåga.

                                                       Förlorar du jämvikten

                                                       faller du

                                                       och under dig finns

                                                       av naturliga skäl

                                                       inget skyddsnät. 

                                                       Många människor 

                                                         tycks det mig

                                                         lever emellertid

                                                         som vore livet en cirkus.  

                                                                                                           Hans Ekdahl.     

Vila i frid.                                    

     

Osynlighetsmanteln - Ge Fei

Det är verkligen inte ofta jag läser en roman från Kina, vilket jag antagligen delar med många andra. Kanske är det något som blir vanligare nu när det finns ett litet förlag Chin Lit i Lund som har för avsikt att rätta till denna obalans.

Så här säger förlaget: "Chin Lit ger ut kinesisk litteratur i svensk översättning. Det publiceras 500 000 titlar av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi västvärlden läser som är skriven av en kines."     

Osynlighetsmanteln av Ge Fei (pseudonym för Liu Yong) handlar om Cui som är en bra bit över de fyrtio. Han är frånskild, men är fortfarande kär i sin exfru. Han bor tillfälligt i en bostad som ägs av hans syster och hennes man, men de vill bli av med honom.      

Han är en rasande skicklig Hi-Fi nörd som bygger otroligt avancerade stereoapparater åt rikt folk. En dag får han av en vän ett specialuppdrag att konstruera den absolut allra bästa stereoanläggningen där kostnaden inte spelar någon roll, det är bara en hake att inte ställa en massa frågor.

Det är en säregen liten historia med många egendomliga karaktärer. Stämningen och handlingen påminner lite grann om Raymond Chandler.            

Glöd - Sándor Márai

Igår var jag på biblioteket för att låna en roman som jag länge tänkt läsa. Ända sedan jag och en nära bekant kom att prata om den under en resa i Budapest för något år sedan.

Men det som äntligen gjorde att jag till slut gick för att låna Glöd av den ungerska författaren Sándor Márai, var när jag häromdagen satt och läste ( egentligen omläsning) i en bok som jag uppskattar väldigt mycket Dagar vid Donau av Crister Enander.)
Där finns ett längre kapitel om Sándor Márai som förvisso inte handlar om romanen Glöd, utan berör flera andra böcker av författaren, men som ändå blev den slutliga knuffen.

Det är en kort roman på 160 sidor med ett fint flyt så den går snabbt att läsa.

      
Romanen kom ut 1942 i Ungern och först 2000 på svenska. Berättelsen handlar om de två vännerna Henrik och Konrad som efter 41 år, när de är i sjuttiofem års åldern träffas igen. Men vad var det som egentligen hände den gången när Konrad bara gick sin väg utan förklaring.
Det får vi så småningom veta genom Henrik som i samtal, men främst genom monolog beskriver för Konrad och läsaren vad som då hände. Det en tät, idémässigt konsekvent genomförd berättelse. Det är en filosofisk roman, med nerv och spänning berättat på ett återhållet sätt. Där läsaren blir serverad skeendet i små portioner. Liksom lite lätt glödande och inte våldsamt brinnande.  
Ett mästerverk    


      

Torkans år - Roland Buti

Årets första lästa roman blev Torkans år av Roland Buti. En prisbelönt schweizisk roman från 2014 som kommer ut på svenska i slutet av januari. Jag har haft tillgång till en okorrigerad förhandsutgåva, därav anledningen till att jag redan har kunnat läsa den. 

Det är en både vacker och tragisk liten historia på två hundra sidor. Året är 1976 och det är sommar. En otroligt varm sommar med inget regn i sikte.    
I den lilla dalen i den fransktalande delen av Schweiz får vi följa familjen Sutter. Vi får ta del av händelseutvecklingen genom Gus, 13 år som är familjens son. 

Fadern Jean har investerat inte bara sitt hopp utan också hela deras förmögenhet på tusentals kycklingar som nu dör i hundratal på grund av värmen. På gården bor också Rudy, en kusin med Down syndrom som arbetar som dräng och Gus syster Lea och hans mamma. Men vad är det med mamman och hennes väninna Cécile. Allt håller på att kollapsa och när regent äntligen kommer är allt för sent.