Berättelse om ett äktenskap - Geir Gulliksen

Geir Gulliksen (f 1963) är en välkänd profil i Norge både som förläggare och författare. Däremot är han ganska okänd i Sverige, men knappast nu längre då han med sin roman Berättelse om ett äktenskap har fått stor och positiv uppmärksamhet. Romanen är också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. 

   
Den här lilla tunna romanen äger en sällsam lyskraft. Trots att den handlar om något som berättats så många gånger förut, om kärlek och äktenskap så är den berättad med en alldeles eget ton och på ett väldigt speciellt sätt. 

Historien berättas av mannen Jon genom frun Timmy. Det är en drabbande och smärtsam beskrivning av vad som händer när kärleken är slut, tar slut. 

Så mycket mer kanske inte behöver sägas utan vill nog mest uppmana alla till läsning av denna berörande och språkligt storslagna roman. Man blir rikligt belönad. 

MSO under ledning av Christophe Mangou framför musik av Frank Zappa - Malmö Live 2016-10-22

Gårdagens konsert på Malmö Live blev en både magnifik och rolig tillställning. En konsert där Malmö Symfoniorkester framförde flera av Frank Zappas symfoniska verk under ledning av dirigenten Christophe Mangou.

Strax innan konserten där delar av MSO värmer upp. Foto Jesper Ekdahl

Vi fick bland annat höra låtar som Uncle Meat och Peaches En Regala blandat med ett stycke för mindre orkester av Igor Stravinskij (som var en stor influens).
MSO framförde också ett improvisationsstycke Zappi-Zappo, Soundpainting concerto tillsammans med elgitarristen Frédric Maurin där musikerna fritt tolkade och framförde musik efter Christophe Mangous rörelse i sann Zappa anda.
Mellan styckena fick vi ta del av intressant mellansnack och flera roliga anekdoter av Mangou som också kunde avisera en överraskning. Det visade sig att som av en händelse var en av Zappas gamla medmusiker i stan. Napoleon Murphy Brock stormade in i konsertsalen med en vidhängande väska full med muffins som han delade ut för att sedan komma upp på scen och sjunga The Muffin man och även spela saxofon.

Christophe Mangou & Napoleon Murphy Brock. Foto Jesper Ekdahl

MSO & Napoleon Murphy Brock. Foto Jesper Ekdahl

Frank Zappas medmusiker Napoleon Murphy Brock. Foto Jesper Ekdahl

 Det blev en konsert full av överraskningar och så galen som bara en konsert med zappa kunde vara. En underbar kväll som blev lång mer intressant än jag förväntade mig.    
      

“All I can be is me- whoever that is. ” Bob Dylan

Det har nu gått mer än en vecka sedan Svenska akademiens ständige sekreterare Sara Danius stängde de tunga trädörrarna till akademiens sammanträdesrum, vände sig om och tillkännagav att årets nobelpris i litteratur tilldelas Bob Dylan.  

Jag tänkte först göra som Dylan och inte kommentera det hela. :)

Men det går ju inte. Något måste sägas. Jag blev väldigt glad och tyckte det var ett roligt och vågat val. Ett val som överraskade och förvånade, men som också väckte bestörtning och ilska hos många. Det är förvisso inget unikt för årets val. Så har det varit sedan priset instiftades och det är tur det för det omvända vore ju förfärligt. Om ingen brydde sig kunde de lika väl lägga ner priset. 
För mig kom det inte som en stor överraskning. Däremot ska jag villigt erkänna att jag ändå var förvånad, men då mest över att det verkligen blev av. 

Varför blev då inte jag överraskad? Är det bara för jag tycker att han förtjänar det och därmed tycker det en självklarhet. Inte riktigt! Jag blev bara inte överraskad på samma sätt som jag inte skulle blivit om det vore en annan värdig pristagare. För så är det med nobelpriset i litteratur att det varje år skulle det kunna gå till minst 10 andra som är lika värdiga kandidater. 

Om man läser och följer med i debatten kring litteratur och nobelpriset så har Bob Dylan figurerat i diskussionerna och varit nominerad i tjugo års tid nu. 

Om man bara bemöda sig lite och tar reda på hur urvalsprocessen går till, så tror jag att några av de allra dummaste kommentarerna hade uteblivit. Varje år får Svenska Akademien in mellan 200 och 300 nomineringar från de få som har rätt att nominera. Och de är Akademier och institutioner likt Svenska Akademien, Författarförbund i olika länder, tidigare pristagare och professorer i litteratur. 
Sedan arbetar några ledamöter med denna långa lista och reducera den till en mer hanterbar som sedan ligger till grund för alla de aderton (som egentligen bara är sjutton sedan flera år) om jag nu fattat det rätt.
Viktigt är också att man måste vara nominerad samma år som man blir tilldelad priset. Så det hjälps liksom inte att ha varit en het och "självklar" kandidat om ingen har nominerat hen det året. 

Men detta vill jag bara ha sagt det att det finns och har funnits (först gången Dylan nominerades var 1996) personer från ovannämnda grupper som har sett och förstått att Dylans poesi äger sådan kvaliteter som gör att han kan komma på tal.       
  
"It's not easy to define poetry" lär Dylan ha sagt.  

Stickspår : Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas nobelpriset i litteratur - Ola Holmgren

Man kan nästan tro att Ola Holmgren (född 1946), professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola skulle vara synsk. I februari i år kom nämligen en lärd och intressant studie över Bob Dylans litterära gärning med den insiktsfulla titeln Stickspår : Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur.  

På förlagets hemsida står det så här om boken "I denna bok argumenterar Ola Holmgren för Dylans poetiska storhet genom att analysera och diskutera åtta nedslag i Dylans enorma sångkatalog. Ingenting är givet när det gäller Dylan, Holmgren tillåter sig också själv att vara subjektiv i sitt urval. Alla dessa låtar är outtakes, som förr eller senare har dykt upp som piratutgåvor och alltså inte på förhand gått igenom den ”dylanska domstolen”. Dessa låtar är ”stickspår” i hans produktion, de finns alltså inte från början på Dylans officiella album. "

Jag skaffade boken två dagar innan tillkännagivandet vilket även det kan ses som något av en synsk handling.

De åtta låtar som dissekeras och analyseras är Red River Shore, Born In Time, Series of Dreams, Mississippi, Abandondes Love, Angelina, Caribbean Wind och Blind Willie McTell.        

Jag vet inte riktigt om innehållet når upp till den uppfordrande titeln. Men likväl är det en förtjänstfull studie som tar oss igenom låtar i Dylans låtskatt som inte är så genomlysta och omskrivna.     

     

Den tid då ljuset avtar - Eugen Ruge

Den tid då ljuset avtar är en stor läsupplevelse. En innehållsrik berättelse som ligger nära författaren Eugen Ruges egen familjehistoria. Eugen Ruge är född 1954 i Sosva, Sverdlovska oblast, Sovjetunionen. Hans far som var historiker från Östtyskland, hade blivit deporterad till Sibirien men då Eugen var två år flyttade familjen tillbaka till Östberlin.

Ruge studerade matematik vid Humboltuniversitetet. Författarkarriären inleddes 1986 som manusskribent till dokumentärfilmer. 1988 flyttade han till Västberlin. Han romandebuterade 2011 med Den tid då ljuset avtar som vann tyska bokhandlarpriset och Alfred Döblin- priset. Så det är inte en dag för tidigt att även svenska läsare får ta del av denna brett upplagda skildring av DDR som av den tyska pressen har kallats för "Den stora DDR-Buddenbrooksromanen"

Den tid då ljuset avtar är en episk familjeberättelse där vi får följa fyra generationer av familjen Umnitzer. Historien har en ganska komplicerad struktur då den inte berättas linjärt och det är många personer att hålla reda på. Vilket gör att jag i början av romanen bläddra tillbaka då och då och även måste kika titt som tätt i personregistret längs bak. Men ganska snart är jag inne i berättelsen och då går läsandet snabbt. För det är en magnifik och förtrollande berättelse som nu växer fram sakta och med säker hand. DDRs historia skildras skickligt genom de olika familjemedlemmarnas minnesbilder. Berättelsen sträcker sig tidmässigt från 1952 till 2001, men då inte kronologiskt utan genom punktvisa nedslag. Det finns ett årtal som är extra speciellt och som återkommer flera gånger, nämligen den 1 oktober 1989. Som alla vet är detta en månad innan muren föll, men det vet inte bokens persongalleri. Denna dag samlar patriarken Wilhelm Umnitzer familjen för att fira sin 90-årsdag och flera av familjemedlemmarna ger sin syn på denna dag.

Romanen är ett collage av familjehistorier, dialoger och monologer som ger läsaren en magnifik inblick i det historiska skeendet och hur samhällsförändringen påverkar de olika familjemedlemmarna. Det finns mycket humor och charm, sorg och bedrövelse i denna roman som antagligen är en av årets allra bästa.