Ett helt liv - Robert Seethaler

Förlaget Thorén & Lindskog fortsätter sin berömvärda insats med att sprida tyskspråkig litteratur. Nu senast med en ny bok av Robert Seethaler. Ett helt liv är hans femte roman. Tidigare har förlaget gett ut hans roman Tobakshandlaren som också har gått som radioföljetong.

Ett helt liv är en roman som fått mycket välförtjänt uppmärksamhet. Den är till dags dato översatt till 25 språk och var nominerad tidigare i vår till Man Booker international Prize som den förvisso inte tog hem.

Så här skriver förlaget om romanens handling: "När Andreas Egger kommer till dalen som blir hans liv är han ungefär fyra år – exakt hur gammal han är, är det ingen som vet. Han växer upp och blir dräng, och senare som ung man är han med och bygger en av de första linbanorna i alperna. Med den kommer inte bara strömmen och det elektriska ljuset till dalen utan också Maria, hans stora kärlek, som han lika plötsligt förlorar en dag. Först många år senare, när han börjar sin sista vandring, kommer hon till honom igen. Och med förvåning ser han tillbaka på åren som passerat."

Det är en enastående prestation att på endast 131 sidor berätta en så rik och fullödig berättelse. Det är en kongenial titel (fast 10 nyanser av ensamhet hade också passat)  då det verkligen är ett helt liv som vi får ta del av. Det är en ömsint och djupt mänsklig roman som är både klok och hoppingivande.        

Störst av allt - Malin Persson Giolito

Störst av allt av Malin Persson Giolito är ett veritabelt förstklassigt välskrivet spänningsdrama. Det går inte att vara annat än imponerad av denna fullödiga och till perfektion berättade historia som sopar banan med de flesta andra i Sverige.

Det står tidigt klart vad det handlar om. En fruktansvärd skolskjutning med flera döda har ägt rum på en gymnasieskola i Djursholm.  I rättssalen möter vi den unga Maj som står anklagad för delaktighet och planerande av detta förfärliga brott som bevisligen hennes pojkvän Sebastian har utfört, men det står klart att också Maj har avlossat flera skott förutom de som dödar Sebastian.

Vi får följa Maj under rättegången, med allt vad det innebär, men också hennes tankar om vad som egentligen hände. Vi får också genom inskjutna tillbakablickar ta del av inte bara Majs liv utan också flera av de andra ungdomarnas liv. Det är en berättelse om klass, pengar, droger, kärlek, men framför allt om kärlekslöshet.        

Med ett exakt och knivskarpt språk berättas en historia med en fantastik närvaro och intensitet.

Sixto Rodriguez - DR koncerthus 2016-07-18

Jag åkte in till Köpenhamn i god tid innan konserten för att jag ville först spana in Inderhavnsbroen. Efter en promenad i vackert väder längs med Nyhavn sedan över bron till Christianshavn och vidare till metron för färd till DR byn. 

Vi är många som sett dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som hade premiär 2012 och som vann en Oscar året efter.  

Rodriguez är född 1942 i den tidigare så stora bilindustristaden Detroit. En stad som musikaliskt mest är känd för MC5, The Stooges och Alice Cooper. Rodriguez singeldebuterade 1967 med låten I'll Slip Away som följdes av tre års tystnad innan albumet Cold Fact (1970) och det efterföljande albumet Coming from Reality (1971). Då albumen (konstigt nog) fick dåliga recensioner och försäljningen uteblev lade Rodriguez musikkarriären på hyllan.   

För er som inte sett filmen Searching for Sugar Man är denna bakgrundshistoria till stor hjälp.   

"Rodriguez var relativt okänd i hemlandet, men började i mitten av 1970-talet att få sina låtar spelade i radio i länder som Sydafrika, Zimbabwe, Nya Zeeland och Australien. Ett australiskt skivbolag, Blue Goose Music, köpte rättigheterna till Rodriguez låtar och återutgav hans två studioalbum. Man utgav även ett samlingsalbum med tidigare outgivna låtar samt en nyinspelning av "I'll Slip Away". Samlingsskivan sålde platina i Sydafrika, dock utan Rodriguez vetskap; han fick inte veta om sina framgångar i Sydafrika förrän 1998. I dessa länder kom Rodriguez dock att omges av en enorm mystik bland sina fans på grund av sin anonymitet i USA, vilket gav upphov till en rad rykten om att han skulle ha tagit livet av sig genom att tända eld på sig själv under en konsert, tagit en överdos, blivit skjuten eller försvunnit spårlöst.

Stärkt av framgångarna i Australien och på Nya Zeeland, som han dock kände till, turnerade Rodriguez i Australien 1979 med "The Mark Gillespie Band". Två föreställningar från denna turné sammanställdes och gavs ut som liveskivan Alive. Titeln syftade till att bemöta en ryktesspridning om Rodriguez död. 1981 genomfördes ytterligare en Australien-turné, den här gången tillsammans med Midnight Oil, varefter Rodriguez återigen lämnade musikkarriären. Vetskap om dessa turnéer i Australien nådde dock aldrig det slutna och isolerade Sydafrika, där mystiken kring Rodriguez skulle komma att hålla i sig långt in på 1990-talet

1991 släpptes Rodriguez båda studioalbum på CD i Sydafrika för första gången. Rodriguez själv visste inte om att han var så populär i Sydafrika förrän 1998, när hans äldsta dotter fann en webbplats dedikerad till honom. Ett antal hängivna Rodriguezfans i Sydafrika hade skapat hemsidan för att försöka få reda på mer information om sin idol. Som ett resultat av detta turnerade han Sydafrika samma år. En dokumentär, Dead Men Don't Tour, som spelades in under turnén sändes i SABC TV 2001. Konserter i Sverige och Sydafrika följde.

2002 fanns Rodriguez låt "Sugar Man" med på DJ David Holmes mixalbum Come Get It I Got It, vilket medförde ytterligare speltid i australisk radio. Nämnda "Sugar Man" fanns även med på soundtracket till filmen Candy2006. 2007 återvände han för att ge konserter i Australien.

2009 återutgavs Rodriguez två studioalbum på nytt av Light in the Attic Records.

Sedan 1998 har Rodriguez regelbundet turnerat flitigt världen över och kommit att bli en enormt uppskattad artist. 2013 tillkännagav Rodriguez att han planerar att spela in en ny skiva, den första på över 40 år, som bland annat kommer att innehålla ett antal låtar från en ofullbordad skiva som påbörjades 1973." (Wikipedia) 

                                                                   KONSERT 

Konserten inledes av supporten Lucia Scansetti från Spanien och strax efter nio var det dags för huvudattraktionen. Till kraftiga applåder ledsagades Rodriguez in av sin dotter. Mitt första intryck var att han var full, men den enkla förklaringen är att han vid 74 års ålder helt enkelt är skröplig. Han verkar ha svårt att gå och när han väl placerats vid mikrofonen så står han där han står. Men hans röst är det inget fel på och även hans speciella gitarrspel är hyfsat intakt. 

Med på turnén är ett kompband som består av bas, trummor och sologitarr. Vi får under en timme höra flera av de mest kända låtarna från båda hans två skivor, men även något obegripligt flera covers som Blue Sude Shoes , Light My Fire och en version av Sombody to Love som mera påminner om "All Along the Watchtower." Sedan ledsagas han ut och under stående ovationer åter ledsagas in för att framföra ytterligare två låtar. 

Rodriguez DR konserthus. Foto Jesper Ekdahl

DR konserthus . Foto Jesper Ekdahl

Det är med något blandade känslor och intryck som jag lämnar konserten. Samtidigt som det var både roligt och intressant att få se och höra honom var det också lite konstigt. Myten är på något sätt större än honom eller kanske riktigare är att låtarna har överlevt och kommer att göra medan han kanske skulle pensionera sig. Förvisso tycker jag att han är väl värd en senkommen karriär och uppmärksamhet, men det hade en del övrigt att önska. Det är egentligen inte dåligt, flera gånger är det till och med riktigt bra, men då jag har ganska höga förväntningar så kan det inte bli mer än godkänt. Det hade kunnat bli hur intressant och bra som helst med ett riktigt tajt och samspelat band där även stråkar hade fått vara med.                          

            

Inderhavnsbroen

Så är då Inderhavnsbroen äntligen klar. Den 7 juli öppnades bron som förbinder den inre byn med Christianshavn. Mellan Havnegade i Nyhavn och Nordatlantens Brygge löper den 180 meter långa bron.

Byggandet har kantats av en mängd motgångar och förseningar. Bron som är en skjutbro är den först i sitt slag i Europa. Många tekniska fel har begåtts under resans gång och förutom alla förseningarna har den också blivit kraftigt mycket dyrare. De många felen och närheten till Pusher Street har redan givit upphov till öknamnet Den skeva bron men också det trevligare namnet Kyssbron då broklapparna liknar tungor när det möts.

  

Den officiella invigningen är den 19 augusti med festligheter på båda sidor.

 

Hustrun - Meg Wolitzer

"Det ögonblick då jag bestämde mig för att lämna honom, det ögonblick då jag tänkte att nu räcker det, slungades vi fram i ett plan på tiotusen meters höjd över havet, men för en utomstående såg allt lugnt och fridfullt ut. Precis som i vårt äktenskap, hade jag kunnat säga."

Det här är de första raderna i Meg Wolitzers hyllade roman Hustrun. Det är en öppning som bjuder mersmak. Och mycket riktigt är det en författarröst som verkligen kan berätta så man häpnar. 

Här är fullt av roliga liknelser och hon äger en klar blick för väsentliga detaljer. Mästerliga beskrivningar av det sociala spelet, om ynkedom och falskhet. 

Det är en riktigt bra roman, men den tappar stringens på slutet och blir lite tradig. Dessutom är slutet inte så trovärdigt och ganska märkligt även om åtminstone jag kunde ana peripetin som sker . 

Maestra - L.S Hilton

                                            Mord och porr i jetsett-miljö

Maestra är första delen i en trilogi. Vi möter Judith Rashleigh som närmast kan beskrivas som en kvinnlig Tom Ripley. Författaren L.S Hilton har inte bara inspirerats av Patricia Highsmiths karaktär utan också delvis förlagt handlingen i samma miljöer. Och jag skulle vilja påstå nästan kopierat från andra boken om Mr Ripey En man utan samvete. Där handlingen liksom i Maestra är förlagd i konstmiljöer. 

  


Det här är ingen thriller för pryda. Bokens huvudperson knullar glatt med alla och envar. Här finns många explicita sexskildringar där hon villigt tar emot kukar i alla hål. Hon är ofta kåt och extra kåt är hon när hon mördat, då är hennes fittläppar extra svullna.

Judith Rashleigh jobbar som assistent på ett av Londons mest ansedda auktionshus. Trots ett fint CV, men gedigna kunskaper i både konst och språk, så kommer hon inte vidare. Hennes ynka lön räcker inte lång, så när hon träffar en gammal skolkamrat som jobbar som värdinna på en champagnebar, så tvekar hon inte att extraknäcka där. Hon deltar ofta och gärna i organiserade orgier på slutna klubbar.    

Hon uppdagar oegentligheter på aktionshuset och får sparken av hennes chef Rupert. Hon föreslår en rik kund på champagnebaren att de båda och hennes väninna ska roa sig på rivieran. Nu börjar ett äventyr i James Bond liknande miljöer där mord, girighet, lust, vrede, hämnd är ständiga följeslagare.


Är det bra? Som litteratur blir svaret nej. Som tidsfördriv, kanske. Som uppiggande sexhjälpmedel i äktenskapet, absolut. 

En väldigt irriterande detalj är alla varumärken som ständigt stoppas in i handlingen. 

  

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - Tom Malmquist

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist har sedan i höstas legat i läshögen. Jag var klar över handlingen och den skrämde mig en smula därför har den fått anstå. Nu när den då äntligen är läst är jag väldigt glad över det. Det är på många sätt en enastående prestation som Tom Malmqusit har åstadkommit och där alla lovord och priser är så välförtjänta. 

Kort om handlingen: Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död. 
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till. 

Tom är grymt skicklig på att fånga läsaren. Redan efter några rader är jag fast i berättelsen. Romanens första del från sjukhuset och skriven med en rapporterande stil som är fri från känslor och sentimentalitet. Det är så effektivt och drabbande, det går knappt att andas och även jag skulle behöva lite syrgas. 

Pat Metheny - DR konserthus 2016-07-04

Tänk så fort ett år går! Nu är det redan dags för årets upplaga av Copenhagen Jazzfestival. Åter svänger byn under tio dagar med 1300 konserter på programmet. Festivalen började i fredags, men själv var jag där först i måndags.

Jag hade sedan flera månader tillbaka planerat för och köpt biljett till den sedan länge utsålda konserten med Pat Metheny på DR konserthus. Pat Metheny som nyligen blev invald i Downbeat Hall of Fame, där han är den fjärde gitarristen (i sällskap med Django Reinhardt, Charlie Christian och Wes Montgomery) är ute på en turné under parollen "An Evning with Pat Metheny". Tillsammans med Antonio Sanchez, trummor (har spelat med Pat sedan 2000 i olika sammanhang), Linda Oh, bas och den mycket uppmärksammade pianisten Gwilym Simcock framför låtar från stora delar av Pat's karriär.

Pat Metheny ensam med gitarr. Foto Jesper Ekdahl

Pat Metheny är sedan mer än trettio år tillbaka en ständig följeslagare. Han är inte bara en av mina favoritgitarrister utan i minst lika hög grad en av mina absoluta favorit kompositörer. Han har skrivit en ansenlig mängd fantastiska låtar sedan debuten för fyrtio år sedan med Bright Size Life .

Jag måste också nämna att jag 1985 på Auditoriet, Sparta i Lund inte bara bevittnade och hörde en av de bästa konserter någonsin utan även hade äran att vara inhyrd roadie åt honom och bandet. Efteråt tackade han var och en personligen, så ni förstår kanske hur minnesvärd denna konsert var och att det är inte så konstigt att jag följt honom sedan dess.        

Pat Metheny, Linda Oh, Gwilym Simcock, Antonio Sanchez . Foto Jesper Ekdahl

Det har efter konserten 1985 blivit ytterligare någon konsert, men det var nu länge sedan jag såg honom. Mina förhoppningar och förväntningar var således ganska höga inför kvällens konsert. Den 61-årige Pat Metheny bjöd på nära två och en halv timmes förbluffande underhållning. Flera av hans mest kända låtar avlöste varandra, ofta i en något annorlunda tappning. Pat Metheny visade sitt omfångsrika och bländande gitarrspel under hela kvällen. Det var varierande och nyanserat med många gitarrbyten. Flera gånger spelade Pat solo och i bland var det bara Pat och Sanchez, då vi fick prov på Sanchez dynamiska trumspel. Pat och Linda framförde också tillsammans ett stycke där tankarna gick till det fina och underbara spelet som Pat och Charlie Haden framför på skivan Beyond the Missouri Sky. Den som fick minst utrymme denna kväll var Gwilym Simcock vilket var lite synd.
Honom vill jag höra mer av framöver.

Stående ovationer. Foto Jesper Ekdahl

           

Riket på världens tak - Patricia Temoche Cortez /Reseberättelse Machu Picchu

Det händer ofta att redan påbörjade böcker i den stora läshögen skjuts åt sidan för jag ramlar över någon ny intressant bok. Häromdagen kom det in en ny bok om inkariket som fångade mig och gjorde att flera andra påbörjade böcker fick anstå. 

Riket på världens tak av Patricia Temoche Cortez (notera efternamnet) är docent i peruansk historia vid universitetet I Lima. 

Som liten grabb fängslades jag av Inkariket och inte så många år senare hade jag det stora nöjet att besöka Peru. Då 1984, nyss fyllda tjugo, vandrade jag den berömda inkaleden från Cuzco till Machu Picchu som var en sagolik och magnifik upplevelse (mer om det nedan). Ganska snart efteråt kom annat att uppta min tid och intresse och inkariket föll i glömska.  

Så nu mer än trettio år senare när det dök upp en liten nätt och behändig bok på 165 sidor med de senaste rönen väcktes åter nyfikenheten. 

Riket på världens tak är lärorik och koncentrerad. I sju kapitel berättas på ett föredömligt sätt historien om detta fascinerade rike. Fokus ligger på inkarikets uppgång och fall, ungefär tiden mellan 1280 och 1534. Eftersom inkafolket saknade skrivspråk (historierna överfördes muntligt) så saknas egentliga skriftliga källor från tiden innan spanjorerna kom. Först går författaren kort igenom de olika folkgrupperna som långsamt befolkade Urubambadalen bördiga dalgång från 1100-talet och framåt.och om myterna kring hur riket uppstod vidare lär vi oss om, diarki (tvåmannavälde), Cuzcos grundande, solkulten, Hur kunde Cuzcos styrkor på mitten av 1400-talet vinna så många segrar?, reciprocitet (ömsesidigt utbyte av tjänster och varor), Tawantinsuya (de fyra provinsernas rike), djur och barnoffer, Inre stridigheter och spanjorernas inträde på scenen.           




I anslutning till ovan nämnda recension tänkte jag nu berätta om min vandring längs inkaleden mellan Cuzco och Machu Picchu. 


                                                       RESEBERÄTTELSE 

I två månader hade jag och mina kamrater rest runt både i Ecuador och andra delar av Peru innan vi anlände till Cuzco. Vi var redan vana vid höga höjder vilket var en klar fördel när man kommer till Cuzco som ligger på 3 400 meters höjd. Vi hade t.ex redan avverkat vad som fortfarande var världens högst belägna järnväg (sedan 2006 är det numera Qingzang-järnvägen i Kina) och besök vid Titicacasjön som ligger på en höjd av 3 812 meter över havet. 

Staden Cuzco grundades omkring 1200 och var det administrativa, politiska, religiösa, kulturella och militära centrum i Inkariket. Stadens mest betydande byggnad var solens tempel (Inti-Huasi). För en besökare idag (eller 1984 när denna resa gjordes) finns inte mycket som erinra om denna tid. Efter att staden intogs av den spanska conquistadoren Francisco Pizzaro och hans här revs templet och andra byggnader. Men det finns lämningar och spår i arkitekturen. Främst kan det ses i kolonialtidens byggnader, som ofta vilar på     husgrunder från inkatiden.          

Cuzco. Foto Jesper Ekdahl.

De flesta resenärer som besöker Machu Picchu gör det med tåg. Det tar ca 3-4 timmar att åka de 11 milen mellan Cuzco och Machu Picchu. 
Men för den som önskar ett riktigt äventyr och uppleva hur det antagligen var på inkarikets tid, så är de 4,2 milen på inkaleden en magnifik erfarenhet. 

Idag är det nog vanligt att gå organiserade vandringar med både guide och bärare, men då 1984 skötte vi allt själva. Det mesta av vår packning lämnade vi på hotellet och fyllde ryggsäcken med det nödvändigaste och en väldig massa torrfoder. Vi hyrde ett tält och ett stormkök för 4 dagar och begav oss iväg. Kvällen innan träffat vi några andra svenskar på en bar och vi bestämde oss för att vandra tillsammans. Men redan efter första natten skildes vi åt på morgonen, då en av tjejerna fick problem med höjdsjuka.        

Längs med Inkaleden. Foto Jesper Ekdahl 

Längs med hela inkaleden finns lämningar och ruiner från inkatiden.

Längs med inkaleden. Foto Jesper Ekdahl

Det är inte mycket som slår detta. Det är helt klart ett av mitt livs finaste och gripande upplevelse. Allt är så storslaget, vackert och magiskt. 
På dagen kämpade vi tappert med nivåskillnader och skoskav. För att sedan vid skymningen utmattade och trötta, men ändå så belåtna, resa tält och laga mat. Vandringen tog tre hela dagar och tre nätter. På fjärde dagens morgon befann vi oss på en plats där vi tydligt såg Machu Picchu och den svindlande omgivningen. Vi hade nu bara någon timmes vandring dit. Vi hade förmånen att få vara där innan den stora turistströmmen anlände med tåget till Aguas Calientes för vidare transport med buss. 

Urubambofloden. Foto Jesper Ekdahl.

Machu Picchu på avstånd. Foto Jesper Ekdahl

Sedan 1983 är Machu Picchu upptaget på Unescos världsarvslista och är även framröstat som att av världens sju nya underverk. 

Staden som aldrig spanjorerna fann låg dold under mycket lång tid. Den återupptäcktes i samband med en skogsbrand 1911 vilket uppmärksammades av historikern Hiram Bingham som kom att skriva en mängd böcker och artiklar om Machu Picchu.

Foto Jesper Ekdah

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

Odlingsterrasser. Foto Jesper Ekdahl 

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

     
"Den  vackra staden uppfördes under inkan Pachacutis regeringstid som en plats för avkoppling". Man uppskattar att det bodde ganska få personer där och att det är troligt att många av dem som vistades där överlevde den spanska erövringen.   

Detta är ingen offerplats vilket jag försöker illustrera utan ett solur.