Min fantastiska väninna - Elena Ferrante

En av de senaste årens litterära snackisar har nu översatts till svenska. Jag talar förstås om den hemlighetsfulla Elena Ferrante's första del i hennes romankvartett.  

Min fantastiska väninna släpptes i måndags och i höst kommer del två. Elena Ferrante är en italiensk författare som valt att vara anonym. Troligtvis är det en pseudonym. 

Det är en förstklassig roman som trots all uppståndelse och uppskruvade förväntningar inte på något sätt gör mig besviken. För en gång skull så är uttrycket "så många kan inte ha fel" berättigat. Och om jag uppfattat det hela rätt, så är det för ovanlighetens skull också så att både läsare och kritiker är överens om att det är något alldeles enastående som Ferrante har presterat med sin romansvit. 

Eftersom jag nu läser den på svenska och inte tänker göra något annat(kanske kan jag inte hålla mig till nästa del?) kan jag bara än så länge bedöma den första delen Min fantastiska väninna och inte hela verket. 


"Den lilla ceremonin började. Pristagarna lästes upp: första pris till Raffaella Cerullo, andra pris till Fernando Cerullo, tredje pris till Nunzia Cerullo, fjärde pris till Rino Cerullo och femte pris till Elena Greco, det vill säga jag" 

Stycket ovan är essentiellt för romanens tema. Något oförståeligt så här lösryckt kan jag tänka mig, men vill inte förklara, då det förtar nöjet av läsningen. Men stycket finns en bit in i boken och handlar om hur läsning och bildning är centralt för två unga väninnor i femtiotalets Neapel. 

Vänskapen och samvaron mellan de två ganska olika väninnorna Elena och Lila är så magisk. Deras liv och alla andra oförglömliga karaktärer skildras med ett språk som flyter likt en lavaström från vesuvio. Så förrädiskt lättsamt, så rent och enkelt (nästan banalt) utan krusiduller.                              

Jag avstår från att berätta om handlingen och säger bara det: LÄS!