Boktips inför årets stora bokfest

Imorgon startar BOKREAN.I år har jag varit med om tjugosju bokreor som anställd och otaliga fler som vanlig bokköpare innan dess. 

Vad är då omistligt på årets rea. Först och främst bör man inte missa Michel de Montaigne Essayer i tre vackra volymer från Atlantis. 

   

Vill också uppmärksamma att de fyra första delarna i Norstedts omfattande verk om Sveriges historia redan är med på rean. Det är fantastiskt tillfälle att införskaffa läsning för lång tid framåt. 

Några romaner och en biografi får det också bli så klart. 

Sedan brukar det bli mycket mer inhandlat i alla fall. Men dessa titlar är i alla fall givna. 

Här några tips på böcker som jag själv inte ska handla, eftersom jag redan äger dem och har läst dem. 

    

Den smala vägen mot norr - Richard Flanagan

Läsåret har knappt börjat, ändå är det så att Den smala vägen mot norr mycket väl kan visa sig vara den bästa romanen som jag läste när året ska summeras. Det ska i alla fall mycket till för att överträffa den.

Det är en ynnest att få läsa bra romaner, men att läsa Den smala vägen mot norr är inte bara en ynnest det är rent elyseiskt. Det är inte ofta en roman är så komplett och fullständig. Här är allt välgjort, intrig, karaktärer och framför allt ett underbart poetiskt språk.

Richard Flanagan född 1961, är en australisk författare från Tasmanien. Av många ansedd som den största australiska författaren i sin generation. Flera av hans romaner har vunnit priser och med Den smala vägen mot norr vann han 2014 års Bookerpris. En roman som tog honom tolv år att skriva.


Titeln kommer från den Japanska diktaren Matsuo Bashos reseskildring "Den smala vägen inåt norr"(borde ha varit titeln på romanen även på svenska). Vad är det nu som är så jävla märkvärdigt med den här romanen tänker ni säkert nu. Först så är det en fantastiskt historia som till stor del bygger på Flanagans fars upplevelser från andra världskriget då Japan tvingade krigsfångar att anlägga en järnväg genom djungeln mellan Thailand och Burma.

Den har kallats dödens järnväg och så många som hundra tusen strök med under byggandet. Redan innan huvudpersonen, kirurgen Dorrigo Evans hamnar i krigsfångenskap lär vi känna honom lite grann. Han förälskar sig i sin farbrors unga hustru Amy och de inleder en kärlekshistoria som utgör en inte helt oviktig sidohistoria till den centrala berättelsen om fångenskap. Livet i fångenskapen är ohyggligt skildrat med precision och detaljrikedom som är fysiskt plågsamt att ta del av. Man får i mellan åt stanna upp och hämta kraft innan man kan fortsätta. Allt detta förfärliga lidande är skildrat på ett poetiskt och sinnligt språk som är både hypnotiskt och bedrägligt.     

"En lycklig människa har inget förflutet, och en olycklig har ingenting annat"
"Ädelmod var uppklädd fåfänga som väntade på applåder."
"Rader av nakna män låg döende som något slags vandrande pinnar som hade varit ute svärmat,"

Tackar förlaget för läsex.

Konsert med Israel Nash på KB -2016-02-06

Israel Nash är född 1981 i Missouri,flyttade 2006 till New York där debuten skedde 2009 med albumet New York Town. En platta med tidlös singer/songwriter musik. Förutom uppenbara referenser så som Bob Dylan och Neil Young tycker jag att det finns mycket John Fogerty över plattan. Uppföljaren Barn Doors and Concrete Floors släpptes 2011. En skiva som blev mycket väl mottagen och fick många fina recensioner. Det är country, americana och en hel del rock. Neil Young, Ryan Adams, Steve Earl och lite Bruce Springsteen och ni får en bild av det hela. Men han är långt ifrån någon simpel plagiatör. 

Han kokar ner arvet till en högst personlig och medveten stil. Efter den skivan lämnar han New York och flyttar till Dripping Springs, Texas. På tredje skivan "Rain Plans" från 2013 börja vi skönja konturerna av något nytt. Förvisso vilar fortfarande Neil Yong tydligt över det hela, men Israel Nash har hittat en egen tydlig stil som präglas av ett stark element av psykedelika. Något som är ännu tydligare på hans senaste platta "Silver Season" 

                

Jag och några kamrater var laddade och förväntansfulla inför lördagens konsert på KB. En lite lustigt detalj var att bara några dagar innan sänkte KB biljettpriset. Så vi som hade köpt fick tillbaka pengar vid dörren. Antagligen hade försäljning gått trögt i kombination med att det fanns en irritation över att det var så mycket dyrare att se honom i Malmö än om man valt att se honom någon dag innan i Köpenhamn.   

Strax efter annonserad tid stod då bandet på scen. Redan efter några takter förstod jag att det här bli bra. En otrolig fin öppning satte ribban för resten av kvällen. Trots KB:s besvärliga lokal där ljudet ofta kan vara rent hopplöst. Hade man ändå lyckats skapa en otroligt fin ljudmatta. Dock försvann Israel Nash sång helt. Han äger en bra röst som kommer fram tydligt på skiva, men inte alls på konserten.

I stället var det musiken som stod i centrum. Och det var stundtals enastående bra. Han och hans fantastiska band med trummisen Josh Fleishmann och bröderna Aaron McClellan, bas, Joey McClellan gitarr och inte minst Eric Swanson på pedal steel guitar och Israel Nash själv på akustisk gitarr, bjöd på en och en halv timme med skön och härlig americana med mycket psykadelika. Förutom i texten ovan nämnda influenser, så anade man på konserten lite Byrds, Country Joe & The Fish och en hel del Pink Floyd. Visst går det att säga att det understundom blev något enahanda, då låtarna ibland är alltför lika varandra och det saknas något som bryter av och sticker iväg. 

Men sammanfattningsvis var det en mycket bra konsert.          

Som en sten i ett jordskred - Maria Barbal

Ännu en storartad roman har kommit ut på det nystartade förlaget Nilsson. Här har man letat upp en riktig godbit från Katalonien. Som en sten i ett jordskred är en liten pärla som sedan den kom ut 1985 har hänfört de spanska läsarna och den kommit ut i femtio upplagor i hemlandet. Romanen var författaren Maria Barbals debut.  

Så det är på tiden att svenska läsare får ta del av denna jättefina och oerhört koncentrerade roman. På bara 126 sidor berättas en stark och oförfalskad historia som många andra författare skulle behöva många hundra sidor för att berätta. Det är märkligt att så mycket kan sägas på så få sidor. Här finns inga onödiga ord utan hon har verkligen jobbat med texten och skalat bort all utfyllnad och bara behållit det absolut väsentliga. 

Boken är skriven på katalanska och den utspelar sig i en liten bergsby i Katalonien som heter Pallares, som också är författarens hemby. Flickan Conxa
är tretton år när hon tvingas lämna föräldrarhemmet för att flytta till sin barnlösa moster. Det är tjugotal och livet på landsbygden är hårt och tufft. Hon träffar och gifter sig av kärlek med Jaume, smedens yngste son. Livet tuffar på och barn föds, men trots hårda levnadsvillkor har det ett bra liv. Fast det håller på att ske något med Spanien. Inbördeskriget utbryter och allt slås i sönder. Efter kriget flyttar Conxa till Barcelona och här möter vi den åldrande Conxa som berättar, minns och ser tillbaka på livet.        

Tackar förlaget så mycket för läsex.      

Terakaft - Alone

Köpte Terakaft senaste skiva häromdagen. Den släpptes redan förra året, men har inte riktigt haft tid att upptäcka den förrän nu. Alone är bandets femte skiva och kanske deras rockigaste. Skivan är producerad av den brittiske gitarristen och musikern Justin Adams, som tidigare också har producerat två skivor med Tinariwen.

Terakaft bildades 2001 av Diara som tidigare spelade i just Tinariwen. Gruppen kärna och frontfigurer är Diara och hans brorson Sanou  

Härlig skiva med ett tungt och elektrifierat gung. Börjar ganska snart dansa runt i lägenheten. Härliga bluesiga låtar med lätt tillbakalutande oavbrutet driv avlöser varandra. Det är en kanonskiva, vars ända brist är att den är för kort. Men sätt den på repeat och njut.