Nio Jazzliv

"Och fram ur scenmörkret kommer en björn med mössa på huvudet mitt emellan turkisk barett och kardinalskalott och går efter en omständlig rundtur fram till pianot, försiktigt på tå som om han gick över ett gammalt minfält eller en blomsteräng hos någon sassanidisk despot där varje avbruten blomma garantera trädgårdsmästarens långsamma död. När Thelonius Monk sätter sig vid pianot sätter sig hela salongen och ett kollektivt sorl av befrielse lyfter kort och koncist mot taket efter hans diagonala färd över scenen som har påmint en aning om en våghalsig fenicisk kustfarare ständigt beredd att hamna på ett grund, och när det mörka honungsfärgade skeppet med sin skäggige kapten har nått hamn, möts det vid kajen Victoria Hall av hänfört införstådda fans med en suck som av vingar som upphör att slå när skeppsstäven har stannat."

Texten ovan är en del av en längre text av den argentinska författaren Julio Cortázar (1914-1984, mest känd för romanen Hoppa Hage, en roman influerad av jazz och improvisation.) som ingår i samlingen Nio Jazzliv.

Nio Jazzliv. Atlantis 2009. 

Boken innehåller nitton korta texter om nio av jazzens stora personligheter. Det är ingen ny bok, den kom ut  redan 2009 på Atlantis förlag. Texterna är sammanställda och översatta av Bo Everling och Rolf Yrlid som tidigare har har gett ut antologin Svenska texter om jazz. Texterna är skrivna av förutom Julio Cortázar av kända jazzkritiker som Nat Hentoff, Francis Davis, Whitney Balliett och Mike Zwerin men även av skivproducenter och musiker.

Texterna handlar om Lester Young, Billie Holiday, Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davis, Chet Baker och Sonny Rollins.

En bok som jag varmt rekommendera, kanske främst för den oinvigde och nyfikne.          
     

Bill Frisell - Kulturhuset Islands Brygge 2015-07-11

Det finns musiker som alltid överraskar. Musiker som vägrar stagnera, som ständigt gräver i musikens mylla och som finner nya vägar. Bill Frisell är en sådan musiker. Tillsammans med Pat Metheny och John Scofield är han den mest kända och inflytelserika gitarristen de senaste trettio åren. Sedan debuten 1983 har det blivit över trettio skivor. 

Senaste skivan från 2014  Guitar in the Space Age!  är en av hans allra  bästa. En skiva fylld av glädje och humor. 

Första gången jag hörde honom var på bassisten Marc Johnsons skiva Bass Desires från 1985. En skiva som under en tid gick varm i mitt studentrum på Smålandsnation.   
Jag har också sett och hört honom live några gånger förut, särskilt mins jag en konsert på Copenhagen Jazzhouse i början på 90-talet. Den gången med medmusikerna Don Byron, Kermit Driscoll, Joey Baron.

Kvällens konsert på Islands Brygge är den näst sista dagen på 2015 års Copenhagen jazzfestival och min sista. Det är en perfekt avslutning för min del. Återigen kan jag ta del av deras fina grillbuffé och njuta av utsikten. 

Medmusiker på turnén är samma som på skivan. Tony Scherr på bas, Greg Leisz på gitarr och pedal steel gitarr och Kenny Wollesen på trummor.  

På utsatt tid klockan 20.00 stod de på scen. Sedan körde de nonstop i en timme utan mellansnack och tog sedan en kort paus. Det blev sedan en timme till inklusive tre extra nummer.

En leende Bill Frisell som hade ett smittande glatt humör och som utstrålade stor spelglädje gjorde tillsammans med sina fantastiska medmusiker en otroligt fin och underhållande konsert. Ett tag såg det ut som om det skulle börja regna, men det kom aldrig något regn. Det blev däremot rejält kylslaget mot slutet när solen hade gått ner.
Men eftersom de var så charmiga och roliga och bjöd på underbar underhållning så spreds det en stor värme från scen som fick mig och säkert många fler att glömma kylan.

     

Brad Mehldau trio - DR Koncerthuset 2015-07-04

Festivalens andra dag bjöd på ytterligare en fantastisk fin sommardag. Större delen av dagen arbetade jag dock, så det var först mot kvällen jag kunde njuta av det fina vädret. Jag lämnade Malmö klockan sex för att återigen ta mig över sundet. Gårdagens konsert med Brad Mehldau trio ägde rum i den stora vackra konsertsalen på DR koncerthuset.

Var där i god tid och passade på att köpa årets festivaltröja och svalka mig med en öl.
Några minuter över åtta stod de på scen och kvällens magiska konsert tog vid. Vi alla som var där fick uppleva en innerlig och bländande upplevelse som måste betecknas som "Once-in-a-liftime."

Brad Mehldau, piano, Larry Grenadier, bas och Jeff Ballard, trummor. Foto Jesper Ekdahl. 

Brad Mehldau trio som består av Brad Mehldau på piano, Larry Grenadier på bas och Jeff Ballard på trummor är enastående lyhörda och samspelta. Deras samspel kan nog bara överträffas av Keith Jarretts långa samarbete med Garry Peacock och Jack 
DeJohnette. 

Brad Mehldau trio. Foto Jesper Ekdahl

Då jag tycker att det mesta om gårdagen konsert sägs i denna recension från Politiken, så delar jag den istället för att jag ordar så mycket.

Brad Mehldau signerar. Foto Jesper Ekdahl

Yellowjackets- kulturhuset Island Brygge 2015-07-03

Samtidigt med Copenhagen jazzfestivals öppnande i fredags, anlände också ett fantastiskt sommarväder. Fredagens konsert med Yellowjackets ägde rum på det vid vattnet belägna kulturhuset på Islands Brygge. En bättre plats för utomhuskonserter en sensommarkväll är svårt att tänka sig. Trots förseningar och flera inställda tåg på grund av ett växelfel på Kastrup var jag i god tid på kulturhuset.  

Där kunde jag spise deras fina grillbuffé och njuta av kvällssolen.

Det var bra många år sedan jag såg Yellowjackets senast. Kommer inte riktigt ihåg om det var 1984 eller 1986, men det var på North Sea Jazzfestival i Holland. Yellowjackets bildades 1981 ur ruinerna från The Robben Ford Group av Robben Ford, gitarr, Russell Ferrante, keyboard, Jimmy Haslip, bas och Ricky Lawson, trummor. Men redan 1982 ersattes Ford av saxofonisten Marc Russo. Och 1990 blev Russo ersatt av Bob Mintzer.         

Under åren har gruppen bytt trummis några gånger och 2012 hoppade Jimmy Haslip av. Så nu består Yellowjackets av de båda åldermännen Russel Ferrante (piano och keyboard) som varit med från start och Bob Mintzer (tenorsax och EWI). På trummor Will Kennedy som har varit med i olika omgångar från 1987-1999 och från 2010 till nu. Och så gruppens nyaste medlem Dane Alderson på bas.

Yellowjackets. Foto Jesper Ekdahl

På annonserad tid klockan 20.00 stod de på scen. Ganska många hade tagit sig hit ikväll och alla fasta stolsplatser blev snabbt upptagna. Det var hög igenkänningsfaktor trots att det var länge sedan jag lyssnade på dem. Men de flesta av kvällens låtar var från gruppens tidiga skivkatalog. Första sett varade i ungefär en timme, sedan var det paus och sedan spelade de till strax efter tio. 
Det var en trevlig konsert som får godkänt, men inte så mycket mer. Det här är en typ av jazzfusion som jag delvis har "vuxit" ifrån.    

Russel Ferrante, piano, Bob Mintzer, saxofon, Dane Alderson,bas och Will Kennedy, trummor.