Touré Raichel Collective - The Paris Session

The Touré Raichel Collective är ett samarbete mellan den maliske sångaren och gitarristen Vieux Farka Touré (länk till konsert och skivrecension)och den israeliska sångaren och pianisten Idan Raichel. 
2012 släppte de sin första skiva "The Tel Aviv Session" som är en storartad skiva.
Nu är de tillbaka med The Paris Session. En skiva som överträffar alla förväntningar. Den påminner om den förra, fast de är nu ännu mer samspelta och samarbetet har fördjupats ytterligare. 

Har spelat skivan om och om igen under en längre period. Tröttnar aldrig på deras vackra, drömska och stillsamma melodier.
I de flesta av låtarna bildar bas och rytminstrument stommen, som sedan gitarr och piano växelvis väver sina melodislingor kring. Då och då dyker där upp ett annat instrument. Det kan vara som i den inledande låten "From end to end" en trumpet som följsamt smeker oss eller i en annan där vi kan höra en flöjt .

Ibland sjunger de båda herrarna på sina respektive språk. Det är väldigt speciellt att i en och samma låt höra både hebreiska och (vet inte vad det är för språk som Touré sjunger på). Lyssna på låten "Hodu" som liknar en vaggsång och där vi tydligt hör de båda sjunga så stämningsfullt var och en på sitt språk.
Musiken är en mix av deras respektive kulturella arv, vi kan höra både afroblues och judisk folkmusik. Allt är sedan kryddat med en stor nypa jazz.

Samba Touré - Gandadiko

Ständigt upptäcker jag nya artister från det musikaliskt rika men av krig så plågade landet Mali.
Var hos min lokala skivaffär för att införskaffa Touré Raichel Collective (se recension) nya skiva, men då den tillfälligt var slut,blev jag rekommenderad Samba Touré och hans senaste skiva Gandadiko.

Trots namnet så är han inte släkt med Ali Farka Touré eller Vieux Farka Touré. (alla verkar heta Touré i Mali. Det är väl som Svensson hos oss) Däremot ingick han som gitarrist i Ali Farka Tourés band under några år och gjorde också en hyllningsskiva till hans ära.

Det var verkligen en stor glädje att hitta ytterligare en fantastisk musiker från Mali som just nu härjas av den islamistiska milisen Abnsar-al Din som b.la förbjuder musik.
I ett land där musik är en stor del av människornas vardag är detta så klart ett hårt slag.

Brussels Jazz Orchestra på Palladium 11 februari 2015

Med rinnande näsa och röda ögon gick jag med viss tvekan iväg till kvällens konsert. Min dotter har gett mig en rejäl förkylning, men eftersom biljetten var köpt sedan länge var valet ändå ganska lätt. 

Inte många hade tagit sig till Palladium denna kväll. Tror att vi var knappt 30 i publiken. Vilket var något fler än kvällens gäster, Brussels Jazz Orchestra, som med traditionell storbandssättning var 16 musiker. 

  
Kvällens konsert Graphicology är ett visuellt och musikaliskt annorlunda projekt. Serietecknaren Philip Paquet (född 1973 i Antwerpen) har gjort flera seriealbum om jazz. Graphicology består av ett antal grafiska berättelse om jazzens historia. Till dessa bilder/berättelser har sedan några av bandets medlemmar tonsatt original kompositioner. Bandet spelar sedan musiken live medan bilderna/berättelserna projiceras på duk bakom orkestern.       

Medlemmar i Brussels Jazz Orchestra är:

Frank Vaganée (as, ss, fl) - artistic director Dieter Limbourg (as, ss, fl, kl) Kurt Van Herck (ts, ss, fl, kl) Bart Defoort (ts, ss, kl) Bo Van Der Werf (bs, bkl) Serge Plume (tp, fl) Nico Schepers (tp, fl) Pierre Drevet (tp, fl) Jeroen Van Malderen (tp, fl) Marc Godfroid (tb) Lode Mertens (tb) Frederik Heirman (tb) Ben Fleerakkers (tb) Laurent Hendrick (btb) Nathalie Loriers (p) Jos Machtel (b) Toni Vitacolonna (ds)

Det var en mycket annorlunda, rolig och medryckande konsertupplevelse som gav mersmak. Bild och musik samverkade kongenialt. 

Tips inför bokrean 2015

Det börjar närma sig årets bokrea (25 februari). Idag började Akademibokhandeln att dela ut reakatalogen.

Jag vill här passa på att delge er några tips på vad ni inte bör förbigå i katalogen.  

Om jag tidigare har skrivit om dem, så länkar jag. 

Peter Englund - 1914 
Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande
Philipp Meyer - Sonen
Ferdinand von Schirach - Fallet Collini
Patrick Modiano - De yttre boulevarderna & De dunkla Butikernas gata
Kristina Sandbergs romanserie om Maj
Hans Fallada - Hur ska det gå för Pinnebergs?
Lawrence Durrell - Alexandriakvartetten
Hjalmar Söderberg - Flera titlar i vackra utgåvor
James Joyce - Ulysses (Erik Andersson nyöversättning)
Reginald Hill - De dödas samtal
Sten Andersson - Filosofen som inte ville tala
Julian Better - Jag var barn i Gulag
Sigrid Kahles båda volymer om sitt liv
Göran Söderström - Strindberg:ett liv
Bengt Liljegren - Winston Churchill. Del 1, 1874-1939
Judehatets svarta bok
Florian Illies - Århundradets sommar:1913
Dan Josefsson - Mannen som slutade ljuga 
Kjell Westö - Hägring 38
Uwe Tellkamp - Tornet


Denna första genomgång innehåller som ni ser nästan uteslutande skönlitteratur och historia. 

Jag återkommer med fler tips från katalogen längre fram.    

Innis & Gunn Bourbon Cask Dark Ale

Bryggeriet Innis & Gunns har under sin korta tid blivit en framgångssaga.
Historien om hur whiskyproducenten William Grant & Sons bestämde sig för att skapa en Whisky med smak av ale har vi hört flera gånger. Whiskyn blev succé, men det blev också ölen som man först hade tänkt kasta bort.

Sedan den första alen med whiskysmak togs fram för lite mer än 10 år sedan nu, har de hunnit utveckla och ta fram även en mycket populär ale lagrad på romfat.

Och så då den här nya Innis & Gunn Bourbon Cask Dark Ale.
Det här är också en fullträff liksom de tidigare. En underbar mörkbrun, lite söt och knäckig sällskapsale. Mums!!  

Kom, madame, fru - Carl-Göran Ekerwald

Det kom en bok i min hand häromdagen som jag inte kunde låta bli att införskaffa, då jag har haft förmånen att träffa både Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekervald 
    
Kom, madame, fru av Carl-Göran Ekerwald är en till omfånget liten bok, men till innehållet, både stor och klok.
Insiktsfull, full av värme är denna rika bok om kärlek, sorg och litteratur. Speciellt då persisk poesi och Erik Hermelin.

2010 när Sigrid Kahle är 82 och Carl-Göran Ekerwald är 87 träffas de båda och blir förälskade. De kom att få 1288 dagar och nätter innan Sigrid gick bort nyårsafton 2013.       

Jag har under årens lopp läst flera böcker av Carl-Göran liksom Sigrids memoarer och hennes bok om sin far H S Nyberg. Har också träffat Sigrid Kahle för tjugo år sedan i samband med en föreläsning. Jag och några andra på Islamologen i Lund hade startat en förening där vi anordnade olika föreläsningar. Vi var stolta och glada att fått Sigrid att komma och som jag minns det blev det mycket uppskattat event.
Carl-Göran har jag en gång träffat i slutet på 80-talet, då han gästade litteraturvetenskapliga institutionen som ibland på kvällarna hade föreläsningar. Han höll ett föredrag om Erik Hermelin och Vilhelm Ekelund, som jag minns det var väldigt intressant. Sedan var vi några som tillsammans med Carl-Göran gick till Storkällan och drack öl. 

I boken får vi tal del av bådas dagboksanteckningar, Sigrids sjukjournal. Vi får ta del av resor som de gemensamt gjorde. Framför allt får vi följa två mycket hängivna läsare. De lever och andas litteratur. 
Det är också härligt att läsa om att det aldrig är försent för kärlek och erotik. 
       
     

Skivrecension

Anouar Brahem - Souvenance

Den tunisiska Oud spelaren Anouar Brahem (född 1957)  har varit en favorit all sedan jag första gången hörde honom på Jan Garbareks skiva Madar från 1994. Förtjusningen blev inte mindre när jag hörde hans egna Thimar från 1998. Det är en mycket fin skiva där John Surman och Dave Holland medverkar. 

Har sedan dess fortsatt följa honom och har införskaffat de flesta av hans skivor. Ett mycket speciellt album är Las Pas du chat noi. 

På den underbara The Astounding eyes of Rita (2009) introducerades de musiker som sedan dess följt honom, Klaus Gesing på basklarinett och den svenska basisten Björn Meyer. 

På nya dubbel CDn Souvenance (betyder minne eller hågkomst) stiftar vi åter bekantskap med Björn Meyer och Klaus Gesing , men också den tidigare samarbetspartnern pianisten Francois Couturier . För första gången finns också en stråk orkester med, Orchestra della Svizzera italiana under ledning av Pietro Mianitis.   

Att det tagit honom så lång tid att åstadkomma en ny skiva hänger samman med händelserna i hans hemland Tunisien.  Det är en väldigt vacker skiva med mycket vemod och smärta. Musiken är stillastående, frusna ögonblick av sorg. Ofta är det bara Oud och piano som växelvis liksom retar varandra med några toner var. Björn, Klas och stråkorkestern fyller i. Utsökt minimalistiskt där tonvikten ligger på helhetens atmosfär och inte på virtuosa soloprestationer. Sparsamt och smakfullt är ledord på en skiva som blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den.    

      

Anchor Old Foghorn

A Pint of happiness!, utbrister jag förtjust. Anchor Old Foghorn är en öl från det amerikanska bryggeriet Anchor Brewing Company. 
Denna makalöst goda öl är av Barley wine style. Namnet kommer av att alkoholhalten kan vara lika hög som hos vin. Stilen kan liknas vid en mycket alkoholstark (8,8%) Brown Ale och har sitt ursprung i 1800-talets England. 

  
Aldrig har det känts mera rätt att recitera Robert Burns dikt

                       O gude ale comes and gude ale goes,

             Gude ale gars me sell my hose, 
             Sell my hose, and pawn my shoon, 
             Gude ale keeps my heart aboon.

             I had sax owsen in a pleugh, 
             They drew a' weel eneugh,
             I sald them a', ane by ane, 
             Gude ale keeps my heart aboon.

             Gude ale hauds me bare and busy, 
             Gars me moop wi' the servant hizzie, 
             Stand i' the stool when I hae done, 
             Gude ale keeps my heart aboon.

             O gude ale comes and gude ale goes,
             Gude ale gars me sell my hose, 
             Sell my hose, and pawn my shoon, 
             Gude ale keeps my heart aboon.

En bärnstensfärgad, frukt doftande, lätt skummande, komplex och nyanserad öl med fruktig och söt smak.