fredag 25 april 2014

Knockout - Grzegorz Flakieski

Hur når en bok sin läsare? Det är ett oomkullrunkeligt faktum att allt färre titlar når bokhandeln. Även jag som arbeta i bokhandeln, och för att då inte tala om kunderna, ser allt mindre av den svenska bokutgivningen. När jag började arbeta i bokhandel för mer än tjugofem år sedan var det väldigt annorlunda. Mycket mer av den svenska bokutgivningen passerade en bokhandlare/bokhandelsmedhjälpares vakna och nyfikna blick.

Hade det inte varit för att jag har blivit bekant med författaren på facebook, skulle jag nog aldrig ha uppmärksammat denna roman.

Romanen Knockout av författaren Grzegorz Flakieski är hans andra bok. Han debuterade med  "Statskuppen i Norrland" 2010.

Knockout är en roman som skildrar den polsk-judiske boxaren i fjädervikt Szapsel Rotholc liv. Vi får följa  hans liv och karriär genom tre olika perspektiv. Dels genom att han själv berätta . Dels också genom två olika judiska överlevare som berättar sina historier där Rotholc utgör en stor del av deras historia.
 
Rotholc var polsk mästare med otaliga medaljer av ädlaste valör. Han deltog i EM i Budapest 1934 och vann en bronsmedalj. Tiden var så klart färgad av vad som skett i Tyskland. Allt var politik, så även boxning. Rotholoc var inte bara en stolthet för Polen, utan än mer för det judiska samfundet. En stor judisk hjälte som "triumfera över hakkorset". Men efter att han tackat jag till att närvara i OS i Berlin 1936, som han sedan inte kan delta i p.g.a skada, kommer hjälteglorian på skam. Han blir utfryst och hatad av det judiska etablissemanget. Men så småningom avtar det och i stället under de år fram till krigsutbrottet 1939, då han lägger handskarna på hyllan, blir han i utsatt för den alltmer tilltagande antisemitismen i det polska samhället.

Sedan följer det starkaste partiet i boken. En skrämmande och mycket berörande skildring från Warszawas ghetto. Rotholc arbetade inom den judiska ghettopolisen vilket kom att drabba honom efter kriget i form av   anklagelser för både det ena och andra.

Det är en stark och berörande roman som överträffar det mesta annat som ges ut i landet.


Det här är en mycket bra roman som jag varmt kan rekommendera.

Vet inte riktigt varför, men under läsningen , kom jag att tänka på Torbjörn Säfves böcker om boxning "Siki" och "Gorilla" som jag läste med stor behållning på 80-talet. Inte då bara för att de handlar om boxning utan för att Flakieski har samma förmåga att levandegöra historien som Säfve.  

torsdag 24 april 2014

Skivrecension

                                                 Phronesis - Life to Everything
Så här ska en slipsten dras. Detta är gruppen Phronesis femte platta sedan debuten 2005. Det kan mycket väl vara så att detta visar sig vara 2014 års bästa platta. För det här är sjukt riktigt bra.
Först något om bandet. Phronesis är en trio från London. Bildat av den danska basisten Jasper Høiby(född 1977 i Køpenhamn), engelska pianisten Ivo Neame(född 1981) och den svenska trummisen Anton Eger(född 1980 i Oslo). De har av pressen beskrivits som det mest spännande och fantasifulla som skett sedan E.S.T. De har fått mycket uppmärksamhet och har spelat på flera internationella jazzfestivaler. Flera av deras skivor har också fått stor uppmärksamhet och vunnit priser.

Phronesis är inom filosofin en speciell slags intelligens som kan beskrivas som "praktisk vishet". Här på gruppens femte platta, en liveskiva som är inspelad under tre konserter på The Cockpit, London under London jazzfestival förra hösten, visar de med all tydlighet prov sin praktiska musikaliska visdom (lärdom) som de förvärvat genom åren tillsammans. De är makalöst samspelta och tajta och fulla av energi.

Låtar.
1. Urban Controll (Anton Eger)
2. Phraternal (Ivo Neame)
3. Behind Bars (Jasper Høiby)
4. Songs for lost Nomads (Ivo Neame)
5. Wings 2 the Mind (Jasper Høiby)
6. Nine Lives (Jasper Høiby)
7. Deep Space Dance (Ivo Neame)
8. Herne Hill (Anton Eger)
9. Dr Black (Anton Eger)

tisdag 22 april 2014

Skivrecension

Count Basie & His Orchestra - Afrique. Gammal musik är alltid ny för den som aldrig hört den förut. Afrique spelades in 1970 och släpptes på vinyl året efter. Återutgiven på CD först nu. För alla älskare av storband är detta en riktig höjdare.

Count Basie (1904-1984) bildade redan på trettiotalet sitt storband som kom att bestå till slutet av sjuttiotalet. Basie och hans orkester skapade en ny stil  inom storbandsjazzen, som framför allt hade präglats av Fletcher Henderson och Duke Ellington. Men storbandsjazzens guldålder var över sedan länge, när den
amerikanske skivproducenten Bob Thiele på Flying Dutchman Records hade en ide om att vitalisera Basies sound. Saxofonisten och arrangören/dirigenten Oliver Nelson (1932-1975) som är mest känd för den storartade skivan "The Blues and the Abstract Truth" involverades. Tanken var att uppdatera Basies sound för en samtida publik, vilket bör har fungerat. För även så här många år senare känns den väldigt modern och fräsch. En mycket bra platta som bjuder på excellent storbandsjazz.

Musiker.
* Bill Adkins - altsax
* Bob Ashton - alt, baryton och tenorsax, flöjt
* Count Basie - orgel, piano
* Paul Cohen - trumpet, flygelhorn
* George Cohn - trumpet, flygelhorn
* Eddie "Lockjaw" Davis - tenorsax
*Eric Dixon - flöjt, tenorsax
* Steven Galloway - trombon
* Freddie Green - gitarr
* Bill Hughes - trombon
*  Harold Jones - trummor
* Norman Keenan - bas
* Richard Landrum - percussion
* Hubert Laws - flöjt
* Buddy Lucas - munspel
* Pete Minger - trumpet, flygelhorn
* Sonny Morgan - bongos
* Oliver Nelson - arrangör, dirigent, tenorsax
* Bobby Plater - altsax, flöjt
* Cecil Payne - barytonsax, flöjt
* Waymon Reed - trumpet, flygelhorn
* Warren Smith - trummor, percussion, vibrafon
* Mel Wanzo - trombon
* John Watson - trombon
* John Williams - Bas




måndag 21 april 2014

Klassiska Jazzskivor

Då var det dags att åter stifta bekantskap med en klassisk jazzskiva.
Somethin' Else - Cannonball Adderley Cannonball Adderley – Somethin' Else - Rudy Van Gelder


Den här plattan med en av mina favoriter  Julian Edwin "Cannonball Adderley 1928-1975 är en riktig höjdare.
I oktober 1957 hade Cannonball blivit medlem av Miles sextett. I början av 1958 hade Cannonball skrivet på kontrakt för att göra en platta på Blue Note. Han tillfrågade Miles om han ville medverka på plattan som spelades in i mars 1958 under samma tid som Miles går in i studion för att spela in Milestones där Cannonball i sin tur medverkar.

Det är en platta med både Miles och Cannonball i bästa form. Ett härligt groove med ett gäng samspelta musiker.
Cannonball Adderly på altsaxofon
Miles Davis på trumpet
Hank Jones på piano
Sam Jones på bas
Art Blakey på trummor

Stoner - John Williams

Vad glad jag blev häromdagen när Hannah Nilsson på Natur & Kultur tittade in på jobbet och gav mig "Stoner" av John Williams. Boken är ännu inte är utgiven, den beräknas komma ut i början av maj. Det är en storartad roman, en till perfektionen komponerad historia på 288 sidor.
Var väldigt nyfiken, men visste inte vad som väntade när jag började läsa. Hade sett att författare som jag gillar, Julian Barnes och Ian McEwan lovordade den.
Först något om bokens historia. Romanen gavs ut första gången 1965 i en liten upplaga på två tusen exemplar. Den fick fina recensioner och upplagan sålde slut. Författaren John Williams föddes 1922 (samma år som Jack Kerouac) i Texas. Han utbildade sig vid University of Denver och blev lärare. Han gick bort 1994. Hans samlade produktion bestod av två poesisamlingar och fyra romaner Nothing but the night, Butcher´s Crossing, Stoner och Augustus. Den sistnämda vann National Book award 1973. Han var tämligen okänd för den stora publiken. 2003 återutgavs boken av New York Review of Books förlag efter tips från en bokhandlare. Sedan dess har nyheten om denna bortglömda bok spritt sig, först i bokbranschen sedan också bland läsarna. Den är nu översatt till ett tiotal språk och i flera Europeiska länder har den blivit en bästsäljare.

Den förtjänar verkligen att bli uppmärksammad. Det är en stor synd att att inte läsa den. Det är en bok som påminner en om varför man fortfarande läser romaner.

Historien handlar om William Stoner född 1891, som växer upp på en liten gård i Missouri. Föräldrarna är ett ungt jordbrukare par som sliter och släpar med gården och där Stoner är det enda barnet. Han får från tidig ålder bidra på gården och "Vid sjutton års ålder hade han redan börjat bli kutryggig av det tunga arbetet". Vid 19 års ålder skickas han till lantbruksskola i Columbia för att bli agronom och sedan ta över gården. Men en obligatorisk kurs i engelskspråkig litteratur gör att att hans liv tar en annan vändning.

Stoner tar sin kandidat examen 1914, fortsätter sina studier medan världskriget pågår. Han får anställning på universitetet medan han arbetar på sin avhandling. Han har nästan inga vänner annat än några kollegor. Så småningom träffar han en kvinna och de gifter sig. Ett katastrofalt äktenskap ska det visa sig. Många undertryckta känslor. Livet rullar på och han tar tillvaron med jämnmod. Ganska sent i livet möter han kärleken.
Den här summerande ramhandlingen ser inte mycket ut för världen. Men storheten ligger i hur han gestaltar olika känslotillstånd. Dessutom gör han det med ett fantastiskt flyt och med ett väldigt vackert språk.
        

söndag 13 april 2014

Chris Minh Doky and Nomads

Sedan lång tid tillbaka, närmare bestämt sedan januari då jag fyllde 50 år har det varit bestämt att gå på kvällens konsert. Det var en present från min syster. Så jag och frugan, min syster och hennes man sammanstrålade i ett soligt Køpenhamn. Vi intog en överdådig middag på Axelborg Bodega. Klassisk dansk husmanskost, öl och snaps.

Mätta och belåtna styrde vi sedan vår kosa till Copenhagen Jazzhouse för att lyssna på den danska basisten Chris Minh Doky och hans eminenta medmusiker i The Nomads. På utsatt tid drog de igång på ett fullsatt Jazzhouse. Det var gruppen sista spelningen efter en längre turné. Det märktes för det var en uppsluppen stämning och en skämtsam Chris som var glad att vara på hemmaplan.
Världsstjärnan Chris har sedan debuten 1989 spelat med bl.a Michel Camilo, David Sanborn, Mike Stern och bröderna Brecker.

Tillsammans med trummisen Dave Weckl, keyboardisten George Whitty och gitarristen Dean Brown utgör de bandet The Nomads som är ett sammansvetsat och oerhört kompetent band. Det blev en mix av funky fusionsmusik och stilla ballader. När de är som bäst bjöd de på stor underhållning. I många av de mera intensiva och snabba låtarna fick Dean Brown visa vilken makalös gitarrist han är. Men ibland kunde det bli lite enahanda. Bäst funkade balladerna där Chris visade vilken lyhörd och sensitiv basist han är.