Homage to Paco De Lucía

Flamencomusikens "gudfader" har avlidit 66 år gammal i en hjärtinfarkt i Mexico.

Paco De Lucia föddes som Francisco Sánchez Gómez 1947 i Algeciras. Han började spela gitarr vid sex års ålder, under ledning av sin far. 1967 spelade han i sin första soloskiva. 1973 släppte Paco de Lucia spåret "Entre Dos Agus" som låg 20 veckor på spanska topplistan. Hans riktigt stora internationella genombrott kom 1981 med den fenomenala skivan "Friday Night in San Francisco som gjordes tillsammans med Al Di Meola och John McLaughlin.
En skiva som under en period ständigt snurrade på skivtallriken.
Paco De Lucia kom att modernisera den spanska flamencotraditionen. Retade upp en del puritaner och traditionalister inom genren då han införde element av jazz, pop och klassisk musik i den traditionella flamencon. Men detta bidrog till att sprida musikstilen till en stor internationell publik.

2004 belönades han med Spaniens finaste kulturpris, prinsen av Asturiens pris, för sina insatser för flamencon. Han räknas som en av de största personligheterna inom spansk musik under 1900-talet.

Som så många andra gitarrister spelade han också in "Concierto de Aranjuez", men till skillnad från många andra gitarrister som spelat in detta stycke är det framfört med en mycket personlig prägel.
Så här står det i wikepedia  "Innan han blev tillfrågad att tolka och spela Joaquín Rodrigos "Concierto de Aranjuez 1991 hade han aldrig kunnat läsa noter. Han lärde sig de flesta passager helt enkelt genom att lyssna på tidigare tolkningar. Med tanke på att Conciertos är mycket svårt att framföra är det ännu mer remarkabelt. Medan han lärde sig att spela Concierto som flamencogitarrist, där rytm och takt är essentiellt, föredrog han att ge lyssnaren en "smutsig" ton när han gick från en låg ton till en mycket hög hellre än att förstöra rytmen. Han ansåg att som flamencogitarrist hade han rätt att tolka Concierto på ett nytt sätt. Pacos tolkning ansågs av Rodrigo själv som den bästa han hört."

Flera gånger har han gästat Sverige. Bland annat på Uppsala internationella gitarrfestival.

Så här säger festivalchefen Klaus Pontvik. "Hans bidrag till utvecklingen av den moderna flamencon är enormt. Idag är en sorgens dag för gitarrmusiken"

Här en liten spellista som Svd kultur har gjort.   Paco de Lucia

Klassiska Jazzskivor

Är ni redo för Freddie? Dagens klassiska jazzskiva är med en av mina husgudar (har förvisso många).
Jag har tidigare presenterat honom men då som medmusiker på andras skivor. Nu är det dags att han får står för huvudrollen.
Ready for Freddie var trumpetaren Freddie Hubbards fjärde album. Utgiven på Blue Note 1961 och brukar räknas som en av de 20 viktigaste albumen inom Hard Bob.

Freddie Hubbard (1938-2008) första professionella jobb var med bröderna Wes och Monk  Montgomery. I slutet av 50-talet flyttade han till New York där han kom att dela rum under en tid med Eric Dolphy och spelade med Sonny Rollins för fyra månader. 1961 blev han medlem av Art Blakey´s Jazz Messengers där han stannade under några år. Under några år på 60-talet kom han att medverka på flera viktiga och avgörande skivinspelningar som Ornette Colemans "Free Jazz, Oliver Nelsons "Blues And The Abstract Truth", Herbie Hancocks "Maiden Voyage" och "Takin'Off", Wayne Shorters "Speak No Evil", Eric Dolphys "Out To Lunch"  flera inspelningar med John Coltrane och förstås inspelningarna med Blakey.

Medverkande musiker förutom Freddie själv på trumpet är Bernard McKinney, eufonium, Wayne Shorter, tenorsax, McCoy Tyner, piano, Art Davis, bas och Elvin Jones, trummor.

Plattan är ett bra exempel på Freddies trumpetspel men också på hans låtskrivartalang vid den här tiden. Skivan innehåller två av hans finaste kompositioner "Birdlike" och "Crisis"

Bara Bra Böcker

Då var det åter dags att minnas en roman som lästes för länge sedan. Jag läste den när den kom ut 1989. Minns att jag fastnade för omslaget först. Bilden är tagen av den berömda fotografen Christer Strömholm och titeln är ett citat från Baudelaire.

Tor-Ivan Odulf (1930-1988) var frilansfotograf och filmare. Boken var författarens debut men den kom ut först efter hans död och då färdigställd av författarens hustru Åsa Moberg. Boken blev Augustnominerad samma år den kom ut.      

Det är vad som brukar kallas en utvecklings och bildningsroman. Det är en självbiografisk roman/skröna som utspelar sig i 50-talets Paris. Det är bohemernas, de svältande konstnärerna, hororna och hallickarnas Paris.    
Som alltid är det svårt att minnas handlingen i bok som man läste för tjugofem år sedan. Så jag citera helt enkelt baksidestexten. "Några unga män är dramats huvudaktörer. De lever ett hårt och utsatt liv i Paris på 50-talet, alldeles på gränsen till eller vid sidan av det lagliga. De är hungriga, ångestridna, hemlösa och äregiriga. De söker döva sin oro med sprit, men framför allt med sex. Den ständigt lättväckta sexuella åtrån tyngs dock aldrig av att några djupare relationer utvecklas."

Det är intensiv roman med stark närvarokänsla. Det är värld som är rå, skitig, kladdig och våldsam. Inte mycket kärlek men väldigt mycket sex.

Som sagt det var länge sedan jag läste den. Vet ej vad jag skulle tycka idag. Men då gillade jag den väldigt mycket.

Skivrecension

Oddarang - In Cinema är gruppens tredje skiva. Det är den fösta av deras skivor som jag ramlar över. Skivan kom ut i oktober förra året, men det är först nu som jag haft haft tillfälle att lyssna på den.

Oddarang är en finsk "jazzgrupp" som debuterade 2006 med "Music Illustrated" och 2011 kom deras andra album "Cathedral" ut.
Gruppen består av grundaren, kompositören och trummisen Olavi Louhivuori (har spelat med bl.a. Tomasz Stanko), Ilmari Pohjola, trombon, Osmo Ikonen, Cello, Lasse Sakara, gitarr och Lasse Lindgren, bas.

Titeln på skivan är mycket talande. Det är musik som är väldigt "filmisk" (läser senare någonstans att musiken faktiskt också gjordes för en film). Långa repetitiva musikavsnitt. Flera av låtarna är över tio minuter långa.Grundtonen är mörk och sorgsen med. Vemod som gränsar till det smärtsamma emellanåt. Det är melankoliskt vackert fast då och då sipprar också ljuset fram. Läser att bandet jämförs med Esbjörn Svensson trio. Visst kan det vara riktigt!Fast jag skulle vilja hävda att det i så fall är ännu mer besläktad med den musik som de två återstående medlemmarna i just nämnda band,  Dan Berglund med sitt Tonbruk, och Magnus Öström med sitt band skapar.

Jag gillar det här mycket och tänker lyssna in mig på deras tidigare skivor.            

Resor

Under flera år innan barn kom in i mitt liv så reste jag så ofta jag kunde och hade råd till. Under flera år var tågluffande ett billigt, fritt och bra sätt att resa.  

Här följer en lite rolig episod från en av mina tågluffningar från 1989. Historien visar på det som var storheten med det gamla interrailkortet. Nämligen att  man kunde vara spontan och välja resrutt hur som haver.Det är dagen innan jag skulle ut och resa, interrailkortet var inhandlat och resrutten lite löst utstakad. Tanken var att först åka till Budapest. Det var bestämt, men inte så mycket mer. Jag har en arbetsdag kvar och sitter utför mina sysslor lite lojt och tänker på den stundande resan. Jag arbetade med inleveranser av böcker i en av stadens boklådor. Får i handen en liten enkel guide över Mont-Saint-Michel som fångar mitt intresse. Bilden på det betagande klostret som ligger på ett berg på halvön Mont-Tombe blev så stark att jag bestämde mig för att dit ska jag åka. Så i stället för att åka direkt till Budapest så blev det istället en kort avstickare till Klostret.

Foto Jesper Ekdahl.

Mont-Saint Michel är förutom ett kloster även en kommun. En mycket liten sådan, endast 44 invånare vid senaste folkräkningen 2010. Kommunen är också på Unescos världsarvslista. Halvön Mont-Tombe ligger ute i Atlantens vatten och förbinds med en landbro. Då och då när tidvattnet översvämmar landbron blir Mont-Tombe i stället en ö.

Som så många gånger förut så tog jag nattåget Viking-express från Køpenhamn till Paris via Hamburg. På morgonen i Paris tog jag mig till Gare Saint-Lazare där jag tog ett tåg till Pontorson via Caen. I Pontorson tog jag in på ett litet pensionat och gick sedan för att äta. Det hade nu blivit kväll och det var stängt för besökare på Mont-Saint Michel. Men jag tog mig ändå dit för att få en upplevelse av det på kvällen när det var upplyst.

Kvällsbild från Wikimedia.

Dagen efter gick jag upp tidigt, åt frukost och tillbringade sedan hela dagen på halvön. Var det då värt denna avstickare. Absolut! En fantastisk upplevelse var det att få se klostret och omgivningarna. Att gå i lervällingen runt ön viket var möjligt då det var ebb. Det är ett stort turistmål som besöks årligen av 3 miljoner besökare. Därför bör man undvika att besöka platsen under sommarmånaderna. Själv var jag där i slutet av april,  och då var det mest skolklasser där.    

Jag stannade en hel dag och tog ett tåg tillbaka till Paris på kvällen.
Sedan återgick jag till min ursprungliga plan som var att åka till Budapest. Men mer om detta en annan gång.  

Bara Bra Böcker

Som jag tidigare nämnt så hamnar under denna rubrik lästa böcker som har varit stora läsupplevelser. I dag har turen kommit till en av de allra roligaste böcker jag vet.

Romanen Dumskallarnas sammansvärjning som jag har läste när den kom i svensk översättning av Einar Heckscher 1982 på AWE/GEBERS förlag.

Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde då, under en kväll och natt. Kommer ihåg hur en vän och inneboende bankade i rummet bredvid. - Håll tyst, jag ska sova! Jag läste vidare och försökte dämpa skrattet. Har sedan läst om den många gånger även om det nu var ganska längesedan.

 Bokens tillkomsthistoria är en mycket sorglig sådan. När författaren John Kennedy Toole var klar med boken 1969 försökte han få något förlag intresserad av den. Men inget förlag visade något intresse, så besviken av motgångarna tog han sitt liv samma år. Boken kom först ut 1980 efter enträget uppvaktande på förlagen av hans mor. Boken vann Pulitzerpriset samma år.

Det är 1960-tal i New Orleans och vi får följa vår hjälte och huvudperson Ignatius J Reilly på hans irrfärder genom livet likt en sentida Don Quijote. Ignatius är en intellektuell, lat och överviktig 30-åring som fortfarande bor hemma hos sin mamma. Hans mor anser att han ska skaffa sig ett arbete, men efter flera års studier har han blivit arbetsskygg. Han har dessutom en något förvrängd självbild som tillsammans med att han är något överkvalificerad för de arbeten som står till buds. På sin jakt efter ett lagom ansträngande arbete hamnar vår hjälte i den ena vanvettiga situationen efter den andra.
 


 

Ögat i pottan - Per Meurling

Hämtade ut ett bokpaket häromdagen som innehöll den här mycket märkliga boken. Ögat i pottan. Det är en bok som tyvärr inte går att köpa i handeln, då det är en specialgåva till förlagets stormtrupper.Jag måste säga trots mina femtio år fyllda är författaren tämligen okänd för mig. Jag plocka fram några av alla mina litteraturhistoriska verk och började läsa om denna intellektuella vildhjärna som också är titeln på en biografi av Hans Lagerberg. Per Meurling föddes 1906 i Uppsala och dog 1984 i Brännkyrka. Han var förutom författare och litteraturkritiker också religionshistoriker. Läser i bokens förord detta "Från slutet av 20-talet ingick Meurling i den radikala Lundakretsen kring Per Nyström och bedrev en marxistisk inspirerad kultur och litteraturkritik". Han var en tid Lundagårds chefredaktör. Han var politiskt alldeles skogstokig, men till skillnad från många akademiska marxister en rolig sådan.

         
Under 60-talet kom han att förse allehanda porrtidningar med pornografiska texter. Texten i Ögat i pottan publicerades 1965 som följetong i pinuptidningen Raff. Det är mycket rolig porr och som tillsammans med lärda referenser gör det till väldigt underhållande läsning.

Bara Bra Böcker

En bok som jag läste tidigt i livet och som verkligen satte fart på mitt läsande var Med Kallt Blod.
Jag läste den första gången i slutet av 70-talet ur det exemplar som jag fortfarande har i mina ägor.

Bonniers förstautgåva från 1966.

  Det här är en bra bok att sätta i näven på icke läsvana unga pojkar som har svårt att komma igång med läsandet. Om inte denna dokumentärroman fängslar och lockar till fortsatt läsande så vet jag inte vad som behövs. Minns den som otroligt spännande. Den har en nerv och närvaro som få andra böcker. Sedan också detta med att det ska vara autentisk. Som han själv hävdade "sann ner till varje komma." Vilket så klart kan diskuteras och också har diskuterats under åren lopp. Vid den här tiden hade Capote tröttnat på att skriva skönlitteratur efter några framgångsrika romaner. Så när han den 16 november i tidningen läser om mordet som skett dagen innan. Får han en ide om att skildra, kanske inte så mycket brottet, utan snarare hur en sådan ohygglig händelse påverkar människorna i ett litet samhälle.

Den 15 november 1959 mördades den förmögne farmaren Herb Clutter, hans hustru, hans sjuttonåriga dotter och femtonåriga son brutalt på deras gård i Västra Kansas.
Den 30 december arresteras i Las Vegas de nyligen frigivna straffångarna Perry Smith och Dick Hickock för mordet. De erkänner direkt och motivet var rån. De kom över 40 dollar och ett checkhäfte. De hade bestämt sig för att döda alla vittnen "med kallt blod".
Capote gör nu grundlig research där han intervjuar flera av invånarna tillsammans med sin vän och författaren Nelle Harper Lee. Han lär också känna spaningsledaren. Så småningom lär han också känna de båda dödsdömda genom långa samtal.
Det gick drygt fem år innan de hängdes den 14 april 1965  i Kansas statsfängelse. Under hela denna tiden visste Capote att han satt inne med en bestseller och han höll  på att bli tokig. Detta eftersom han inte kunde avsluta romanen innan den hade ett riktigt slut.