"Loneliness seems to be such a painful, frightening experience that people do practically everything to avoid it" - Dan Josefsson - Mannen som slutade ljuga

Citatet ovan härrör från Frieda Fromm-Reichmann och avslutar Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga". En bok som ger oss den sista pusselbiten i Sveriges största rättsskandal någonsin.

Hannes Råstam visade i sin bok "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" steg för steg hur Thomas Quick/Sture Bergwall förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Men Hannes Råstam förklarade för sin vän Dan Josefsson innan han gick bort att det fortfarande för honom var en gåta hur detta kollektiva rättsliga vansinne kunde uppstå. Hur kunde åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, minnesforskaren Sven Å Christianson och advokat Claes Borgström agera som de gjorde. När det inte finns ett enda jävla bevis för att Sture Bergwall skulle vara en massmördare.

 Oj oj oj ! Utbrister man många gånger under läsningen. Lika ofta skakar man på huvudet och tar en paus där man undrar hur galet kan det bli? Boken är spännande som en thriller. Den är oerhört  välskriven och oroväckande. Det här måste nog anses vara höstens stora debattbok. Den har också helt riktigt blivit Augustnominerad. Det är en overklig historia som Dan Josefsson låter oss ta del av. Hade någon fått för sig att skriva en spänningsroman med denna intrig hade den avfärdats som allt för osannolik. Det är en sanslöst skrämmande historia, där verkligheten överträffar dikten med hästlängder.

Några dagar efter Hannes Råstams begravning är Dan Josefesson den slutgiltiga gåtans lösning på spåret. Mycket pekade på att de rättspsykiatriska metoderna som användes på Säter tillsammans med en ständigt överdrogad Sture Bergvall, som dessutom inget hade att förlora genom att erkänna, kunde var förklaringen. Tidigt dyker en psykoanalytiker vid namn Margit Norell upp. Första halvan av boken visar på denna kvinnas "osynliga" starka inflytande på flera nyckelpersoner runt Sture Bergwall. Det handlar om återgestalningsterapi, en idé om bortträngda minnen där framför allt övergrepp som skett i barndomen spelar en stor roll.
Vill helst inte berätta för mycket om handlingen. För ni måste alla läsa boken!
Men så mycket kan sägas att denna Margit Norell hade ett mycket stort och osunt inflytande på flera nyckelpersoner på Säter och så småningom också på andra inom rättsväsendet.

Andra halvan beskriver alla de skogstokiga vallningar som genomfördes med en överdrogad Sture Bergvall i påhittade liksom riktiga brottsplatser. I skogar, sjöar och landskap i Sverige och Norge.
Här är läsningen så fruktansvärt tragikomiskt att det är smärtsamt att läsa. Måste bitvis lägga den åtsidan och kontrollera om jag fortfarande befinner mig i verkligheten eller drömmer alltihop.

Detta måste vara höstens viktigaste debattbok som ni anbefalles att läsa.

 

Bombino

I går gästades Babel i Malmö av en av ökenbluesens främsta representanter, tuaregen Omar "Bombino" Moctar, född 1980 i Agadez, Niger. Jag hade sedan länge planerat att gå på denna konsert, då jag blev uppringd av tidningen Lira som sa att jag vunnit två biljetter. Ett stort tack vill jag framföra till den alldeles omistliga tidningen Lira som ingen vettig människa kan klara sig utan.

Så till konserten i går. Det blev en lång väntan innan de till slut stod på scenen någon gång strax efter nio. Bombino och hans tre medmusikanter inledde först med en stillsamt gungande akustisk halvtimme. Där Bombino spelade akustisk gitarr tillsammans med bas, traditionell nordafrikansk trumma och handklapp. Sedan kopplas elgitarrerna in och ett överjävligt sväng tar vid. En enastående timme följer där de enskilda låtarna nästan inte går att urskilja från varandra. De fyra musikanterna pumpar rytmiskt fram "evighetslånga" elektriska gitarrslingor av sublim hörsamhet för sin musikaliska tradition. Med undantag för de mer kända bandet Tinariwen är Bombino en värdig representant för den Tuaregiska ökenbluesen. Han är en mycket skicklig gitarrist som under sin uppväxt brukade titta på videor med Jimi Hendrix och Mark Knopfler.

Jag tror att vi var många som gick glada och leende därifrån.

Här en liten spellista för den intresserade.   Bombino

Klassiska Jazzskivor

Nu har turen kommit till en av jazzhistoriens mest produktiva nämligen Dexter Gordon som sägs medverkar på långt mer än hundra skivor.
Dexter Gordon född 27 februari 1923 i Los Angeles, död 25 april 1990 i Philadelphia. Gordon räknas till en av två-tre bästa tenorsaxofonisterna genom tiderna.

Han var en av de första tenorsaxofonisterna som tillsammans med pionjärerna Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Bud Powell blev en uttolkare av Bebop. Hans karriär varade i över fyrtio år. Han var liksom Miles Davis en estet av rang. Kallades den "eleganta jätten" på grund av sin längd (198 cm).

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Freddie Hubbard, trumpet, Horace Parlan, piano, George Tucker, bas, Al Harewood, trummor

Efter fyrtiotalets uppmärksammade år, då han bl.a spelade med Charlie Parker, och sedan de många skivinspelningar han gjorde med en annan tenorist Wardell Gray. Så blev han försummad under stora delar av 50-talet. Men han gjorde en succéartad comeback 1961 med Doin' Allright och  

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Kenny Drew, piano, Paul Chambers, bas, Philly Joe Jones, trummor

Dexter Calling som är inspelad 3 dagar senare. För att året efter toppa med

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Sonny Clark, piano, Butch Warren, bas, Billy Higgins, trummor

den kanske bästa av dessa tre album. Go som är ett strålande bevis på en artist på toppen av sin förmåga.    

Femtio Fantastiska ECM Skivor

Le pas du chat noir - Anouar Brahem

Anouar Brahem (född 1957 i Tunis, Tunisien) är kompositör och Oudspelare. Han har för skivbolaget ECM utkommit med flera mycket bra skivor. Bl.a. Madar där Jan Garbarek medverkar. En annan är Thimar som är en strålande skiva med den alltid lika begåvade Dave Holland på bas och John Surman på basklarinet och sopransaxofon.


Men jag har valt att skriva lite utförligare om Le pas du chat noir som är ett album som visar prov både på Brahem storhet som kompositör och att han är en elegant och skicklig Oudspelare.

Det är ett album som har en ganska unik och annorlunda sättning. Oud, piano och dragspel är inte ofta man hör tillsammans. Det är en oerhört vemodig och magisk skiva. Ett utmärkt exempel på musikaliskt samspel där man är väldigt lyhörd för varandra. Lika intresserad av att lyssna som att spela. 

Fuente Vaqueros

Gjorde en rundresa i Andalusien under några varma sommarveckor 1996 . Besökte framför allt Cordoba, Sevilla och Granada. Under en dag besökte jag Federico Garcia Lorcas födelseby Fuente Vaqueros en bit utanför Granada. En bondby som Gud glömde. Det var förvisso siesta när jag anlände, men har aldrig varit någonstans där det har varit så folktomt och övergivet. På byns lilla torg satt några gamla gubbar och språkade annars var det alldeles lugnt och ödsligt. Letade mig fram till ett obetydligt hus som var Federico Garcia Lorcas födelsehem och som numera inhyser ett väldigt trevligt museum. Jag och ett äldre Argentinsk par var de enda besökarna. Vi fick en givande rundvandring i ett folktomt museum där det fanns tid för alla mina frågor.

 

Federico García Lorca, föddes den 5 juni 1898 i byn Fuente Vaqueros och mördades 18-19 augusti 1936 i Víznar, Granada av Francoanhängare. Han studerade juridik och litteratur i Madrid 1919-1928. Han debuterade 1920 med dramat "Fjärilens förbannelse. Hans mest kända pjäser "Blodsbröllop"  och "Bernardas hus" är centrerade kring människans eviga frågor om kärlek, liv och död. Lorca skrev också dikter som förenar traditionsmedvetande med förnyelse. Som exempel på det senare kan nämnas den surrealistiskt färgade diktsviten Poeta en Nueva York.

Lorca kom ur en intellektuell och liberal miljö, och var hängiven anhängare av den spanska republiken, etablerad efter monarkins fall 1931. På grund av detta kom han på kollisionskurs med högerkrafterna och katolska kyrkan (Lorca var homosexuell) i det spanska samhället. 

 På det lilla fantastiska förlaget Tranan finns fyra volymer Lorca på svenska.

Kvinnodramerna. Blodsbröllop ; Yerma ; Bernadas hus

Fisk, himlakroppar och glasögon

Fyra korta stycken

Publiken ; Så går fem år ; Resa till månen : två dramer och ett stumfilmsmanus

 

 

Flossie - Anonym

I förlaget Vertiogos erotiska klassiker serie har nu turen kommit till Flossie. En roman som kom ut första gången 1897. Den har allt sedan dess översatts till många språk, kommit i många nya utgåvor och har även filmats två gånger. Allt sedan den kom ut första gången har det spekulerats i vem som är författaren och denna gåta är fortfarande obesvarad.

    
Det har varit flera kvalificerade gissningar genom åren. I både förordet och efterordet näms flera kandidater. Bl.a. har den engelske poeten Swinburne utpekats som författare.

Arne Häggqvist (1911-1995) var författare till och översättare av en lång rad verk och introducerade många framstående författarskap i Sverige. Hans översättning av Flossie kom ut 1965. Inför Vertigos utgåva är översättningen reviderad mot originaltexten av C/M Edenborg.

Halvblodsblues - Esi Edugyan

Det här är en roman med sväng! För att tala med jazzens idiom. Efter två, tre sidor är man fast. Det är en roman om jazz, rasism, nazism, kamratskap, kärlek, svartsjuka och svek.

En berättelse som är berättad med ett språk som liknar jazzen. Mycket slang, puls och synkoper.

Roman handlar om två svarta musiker Sid Griffith och Chip Jones från Baltimore, USA som åker till Europa. Ett levnadsöde som dom delade med många andra som var trötta på den rasism som var utbredd i södra USA.  De spelar Jazz i mellankrigstidens Berlin innan plankstrykaren Hitler förbjuder sådan degenererad musik. "Jazz. Här i Tyskland sågs det som nåt värre än ett virus. Vi var alla värdelösa som löss, vi negrer och judar, slödder och pack som envisades med att spela den vulgära olåten, och lockade fina blonda ungdomar till sedesfördärv och sex."

Vi möter bandet Hot-Time Swingers i Berlin 1939 som under några har haft en enastående karriär, med flera skivor utgivna och många spelningar runt om i Europa. Men nu är bandet på flykt undan kriget. För bandet, som består av den otroligt begåvade och unga svarta tyska trumpetaren Hieronymus Falk på trumpet, Ernst "the Mouth" von Hasselberg på klarinett, Big Fritz Bayer på altsaxofon, Paul Butterstein på piano, Sid Griffith på bas och Chip Jones på trummor, blir tillvaron aldrig densamma igen.

Några i gruppen lyckas fly till paris, men efter en tid kommer kriget i fatt dem även där. I Paris görs en skivinspelning som kommer att få en avgörande betydelse för den fortsatta historien.

Det är en historia med en stark närvaro och autenticitet som jag rekommendera varmt. 

 

Alice Munro

Vilket bra val! Ett inte på något sätt ett oväntat val, utan snarare tvärtom, hon har varit favorittippad i många år. Förvisso finns det många som varit det och som inte fått det. För oss som jobbar i bokhandeln är ett utmärkt val. Det finns stor försäljnings potential. Hon är redan nu ganska läst och efterfrågad. Det finns dessutom redan nu flera titlar med henne. Även om de kommer att vara slut ganska snart, så är det relativt enkelt med tilltryck. Det är ingen svår författare som fått priset. Alice Munros är "den samtida novellkonstens mästare" som prismotiveringen lyder.

Inga invändningar i Nobelkommittén får vi höra. Om så är fallet får vi först veta om femtio år. Men det är kanske mindre viktigt. Helt klart är att det är ett omtyckt och uppskattat författarskap som kan får många läsare.

 Några utvalda titlar på svenska.
   

Jan Allan minns sitt femtiotal

Det kom häromdagen en omistlig bok för alla jazzälskare och fotointresserade. Jag blir så glad över att det fortfarande ges ut sådana här "smala" och vackra böcker i Sverige. 

Jan Allan minns sitt femtiotal, Brombergs förlag 2013.

 Så här skriver Jan Allan själv i förordet till sin bok.

"En mörk och blåsig höstkväll finner jag mig stående i arbetsrummet med ett dammigt gammalt fotoalbum i händerna. Jag bläddrar, häpnar, förundras. Har jag verkligen tagit alla dessa bilder? Har jag verkligen befunnit mig i alla dessa miljöer, tillsammans med alla dessa människor?
Plötsligt står jag öga mot öga med min historia. De stirrar på mig, alla de amerikanska jazzstjärnorna, väggmålningarna och de bedårande tusenskönorna på Nalen, alla mina vänner och spelkompisar, festerna, röken, jammen, turnéerna ...

Minnena börjar surra i bakhuvudet och de talar till mig då jag betraktar instrumenten som surrats fast på taket på det gamla PV-skåpet, för att fraktas till konserten i Östersund. Eller när jag tittar rakt in i Sophia Lorens ögon, genom en Rollieflex, på Kårhuset. Och så filminspelningen med Alice Babs, vandringen längs Kungsgatan dragandes på Lionel Hamptons vibrafon.

Jag inser, ödmjukt, att jag har haft ett fantastiskt och händelserikt liv. Jag lägger ifrån mig albumet, letar en stund i garderoben och finner den, lådan med negativ. Och då jag långsamt och metodiskt går igenom dem blir jag än mer rörd över det rytmiskt skiftande och det så påtagligt melodiska händelseförloppet under mina år som musikant, tillsammans med många av de allra största. Det är tusentals bilder. Som aldrig tidigare blivit framkallade. Och de har legat undangömda, i nära sextio år.

I denna bok delar jag med mig av mina fotografiska minnen, där samtliga bilder är tagna då trumpeten för en stund har lagts åt sidan och kameralinserna tagit över intresset. Jag låter följande dokument, med sina tidstypiska kulörer och varma gråskalor, berätta sannsagan om mitt femtiotal."

Jan Allan (född 1934)  har i snart 60 år varit en centralgestalt i svensk jazz. Han har dessutom haft en civil karriär som fysiker ( disputerat i partikelfysik). Nu får vi också ta del av en för de flesta mer okänd sida av Jan, nämligen hans passion för fotograferandet. 

Boken innehåller ett rikt bildmaterial med många fina bilder. Tyngdpunkten ligger så klart på bilder som har med Jans långa karriär som musiker att göra. Här finns bilder från det egna turnélivet där medmusiker som Rolf Billberg, Lars Gullin, George Riedel och många, många fler av 50-talets svenska jazzelit passera i revy. Här finns också många fina bilder på flera av de stora amerikanska jazzstjärnorna. 

Hoppas jag är ursäktad om jag bjuder på några bilder från boken.

Det är en väldigt fin fotobok som jag rekommendera varmt och hoppas den når många bokköpare. 

Slutligen en länk till Jan Allans mest kända skiva. "Jan Allan - 70" en skiva som tilldelades Orkester Journalens Gyllene Skiva och som av The Penguins Guide To Jazz on CD räknas till en av de mycket få "oundgängliga skivproduktioner" i världen.    
        

Äntligen!

Det börjar närma sig den tid på året då tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur står för dörren. Tror bestämt att någon gång nästa vecka kommer akademin med sitt tillkännagivande.

Ända sedan jag började i bokhandeln för 25 år sedan har detta återkommande "spänningsmoment"  varit något jag ser fram emot. Det är inte bara roligt att varje år försöka gissa och sedan diskuterar valet. Men det viktigaste tycker jag nog är det att litteraturen får vara viktig och stå i strålkastarljuset. Detta under en kort och intensiv period, men ändå !Det är också viktigt för försäljningen i bokhandeln. Somliga år kan valet av litteraturpristagare vara direkt avgörande för om det blir ett bra eller dåligt  försäljnings år.

Vilka är då årets favoriter? Enligt spelbolagen så ser det ut så här :

Väldigt många av dessa namn återkommer år efter år. Under flera år har dessa ständiga kandidater ofta varit  Adonis, Joyce Carol Oates, Philip Roth och Assia Djebar, Alice Munro , och några till. Men tycker mig också märka att på senare år, sedan spelbolagen la sig i har vissa namn kommit i skymundan. Så som Antoni Lobo Antunes, Junot Diaz, Cees Nooteboom, Margaret Atwood och några andra som ständigt låg på den "heta listan" kommit att betraktas som riktiga högoddsare. Det är roligt att se hur Bob Dylan under de senaste åren betraktas som en kandidat att räkna med. Ingen skulle vara gladare än jag och jag anser även honom värdig. Men tror däremot inte att akademin gör samma bedömning. En som jag inte heller tror på är Murakami. Sedan har jag hört från säkra källor att Joyce Carol Oates är utesluten sedan flera år.
Vem ska man då satsa en peng på? Jag tror att man får söka längre ner i listan. Men vem som jag där ska sätta en slant på det behåller jag för mig själv.

Femtio Fantastiska ECM Skivor

Travels - Pat Metheny Group

1982 kom gruppens tredje skiva Offramp ut. Det är här som Metheny använder den så karaktäristiska gitarrsynten för första gången. Här finns också den underbara låten "Are you going with me" som kan sägas ha blivit en slags signaturmelodi.

Samma år som den här skivan släpps gör bandet en längre turné som spelas in och ges ut året efter 1983. Travels är bandets första liveskiva, och vilken skiva sen! Det här är stor musik med ett band som är i sin kanske mest kreativa period. Här finns många fina exempel på Pat Metheny och Lyle Mays sammarbete. Ett  låtskrivarpar som kan sägas vara den moderna jazzfusionens  Lennon/McCartney.
Glömmer aldrig när jag första gången hörde denna skiva och öppningsspåret som just är "Are you going with me"

Spelades om och om igen under flera dagar och nätter. Här finns många sjukt bra låtar. Den mycket vackra titelsången "Travel" är en låt som får änglarna att gråta.
Samma år hade jag förmånen att få rodda åt Pat Metheny Group när de gjorde inte bara den bästa konsert jag sett med dem, utan en av de allra bästa konserter jag hört och sett överhuvudtaget. Sedan blev det ju inte sämre av att Pat Metheny personligen tackade och skakade hand med mig. ;)
Glömde dock att be om en autograf.  
   

Klassiska Jazzskivor

Hank Mobley - Soul Station. Hank Mobley – Soul Station - The Rudy Van Gelder Edition

Soul Station är inte bara Hank Mobley (Juli 7, 1930 - Maj 30, 1986) mest kända skiva, utan också den kanske bästa. Tenorsaxofonisten Mobley brukar kallas "middleweigt champion of tenor saxophone" något som sägs vara myntat av Dexter Gordon. Han var något av en musikernas musikant. Han var ingen revolutionär som Coltrane eller Rollins. Men hans fantastiska swingkänsla tillsammans med en melodisk begåvning gjorde honom flitigt anlitad.    

På skivan medverkar hans tidigare bandledare Art Blakey på trummor tillsammans med en av de mest efterfrågade komppianisterna vid denna tid Wynton Kelly och "Mr P.C" nämligen  Paul Chambers som var den kanske mest efterfrågade basisten under flera år.

Skivan är inspelad för Blue Note i Rudy Van Gelders studio.

Lennart Hellsing - Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra.

The one and only Lennart Hellsing ,som nästa år fyller 95 år, har tillsammans med Johanna Hellsing gjort ett urval av sina många sånger. Det är en sångbok för små och stora barn: 50 sånger och alla melodierna i en digital spelare som följer med. När man trycker på knappen får man ackompanjemang till varje sång, men sjunga får man göra själv. Inuti boken finns noter med ackordsanalys och melodistämma för de som vill spela själv.

Klas Widén står för arrangemang och inspelning av sångerna tillsammans med Johanna på bland annat ukulele, gitarr, dragspel och flöjter. Sångerna är tonsatta av Knut Brodin, Georg Riedel, Lillebror Söderlundh, Göran Swedrup, Hans-Åke Gäfvert, Carl-Bertil Agnestig, Stefan Forssén och Tryggve Eeg-Olofsson. Klas Widén bidrar med tre nya tonsättningar: Scheherazade, Vad ska vi göra? och Ulliga bulliga djur.

Boken är färgsprakande med de klassiska Hellsing-illustrationerna av Fibben Hald, Stig Lindberg, Tord Nygren, Charlotte Ramel och Poul Ströyer. Emma Adbåge och Axel Scheffler har också tillkommit.

Min dotter Emma talar om vad som är så bra med denna "Jag tycker den är bra för att den låter och man får sjunga själv. Jag tycker den är rolig och jag tycker det är bra att hålla takten annars glömmer man bort. Det är så roliga ramsor"

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek - Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande är i svensk rätt ett tillgreppsbrott enligt 8 kap 8 § Brottsbalken. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.
I Brottsbalkens 8 kapitel regleras stöld, rån och andra tillgreppsbrott. De tillgreppsbrott som inte särskilt reglerats i 8 kapitlet har samlats under beteckningen egenmäktigt förfarande.

Det finns tre situationer då ett brott utgör egenmäktigt förfarande

1. då gärningsmannen olovligen har tillgripit något men inte har någon avsikt att behålla det tillgripna.
2. då annans besittning olovligen rubbas på så vis att den rättmätige ägaren hindras att använda föremålet som det är tänkt.
3. då gärningsmannen med våld motsätter sig laga självtäkt. Utövningen av våld omfattar inte bara personvåld utan kan även vara oriktat våld där gärningsmannen sliter i en sak.

Lena Andersson (född 1970) är kanske mest känd för sin hyllade debut roman "Var det bra så" har i höst kommit med en ny bok.

Boken handlar om 31 åriga  Ester Nilsson, poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. Hon får en dag en förfrågan om hon kan tänkas att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Hon tackar ja, och genomför föredraget några månader senare. I publiken sitter konstnären själv som efteråt tackar Ester med kindpussar och utrycker stor tacksamhet. Nu kan sägas att situation 1 och 2 ovan ur brottsbalken om Egenmäktigt förarande trätt i kraft. En kärlekshistoria tar sin början, en ojämlik kärlek, en obesvarad och ensidig kärlek.
Det är en välskriven och på alla sätt välkomponerad roman. Det är ett starkt idé bygge som är skickligt genomfört och väldigt roligt skrivet även om det är en allvarlig grundton som är botten i historien.
Mitt stora problem med den här boken är att det är lite väl mycket en idé konstruktion. Jag tycker nog att karaktärerna känns lite väl osannolika.